”Vad sägs om det här?” Carl Fredrik läste högt från dataskärmen framför sig.
Rymlig familjevilla med vackert läge. Uppväxt hörntomt. Fyra sovrum. Ungdomsvardagsrum med stora fönster. Badrum i sjösten.
Han såg på Beatrice en stund och fortsatte: ”Åtta och en halv mille.”
Bea ställde sig bakom honom, med en kaffekopp i handen. De hade just avslutat söndagsfrukosten och hon skulle nu ställa sig på balkongen med dagens första cigarett.
”Jag vet inte…” Hon drog på det. Finns det fler bilder? Hum. Är det inte väl enkelt? När vi nu ändå ska ända till Djursholm menar jag.”
Lydigt stängde han fönstret på datorns skärm och såg på mäklarens nästa objekt.
Efter en stund ropade han.
”Här har vi nåt.”
Synnerligen vacker villa av herrgårdstyp, absolut A-läge. Byggår 1927. Renoverat 1998 och 2007.
Beatrice betraktade bilderna som rullade upp sig på dataskärmen. Vardagsrum, salong, bibliotek, sovrum, ett sovrum till, trappan, badrummet. Köket. Hon suckade av välbehag.
”Det tar vi.”
”Säker?”
”Absolut.” Hon pekade på bilden av biblioteket, smakfullt möblerat med mörkt trä och raden av läderinbundna böcker på hyllor. På en av de mörka hyllorna skymtade man några elegant placerade antikviteter.
Så lade hon sitt välmanikurerade finger på bilden av vardagsrummet i helt annan stil, med vita soffor och många blommor på borden och småsaker bakom glasdörrar i ett utsökt vitrinskåp mellan de höga franska fönstren.
”Så vill jag bo”, sa hon bestämt.
”Då så”, sa Carl Fredrik. ”Vi åker på visningen.”
Det var en vacker vårdag, med krokus och snödroppar blommande på husens solsidor.
Villan låg verkligen i A-läge på promenadavstånd från tåget och med sjöutsikt. Carl-Fredrik, promenerande med Beatrice under armen lyfte ansiktet och sniffade.
”Mm. Det luktar jord. Man blir sugen på att gräva.”
”Du brukar väl inte påta i jorden.”
”Men jag kanske börjar om vi köper nåt sånt här.”
Bea fnissade och petade honom i sidan.
”Titta inte”, viskade hon. ”Men är inte det där…”
En silverfärgad Mercedes stannade till framför huset. Tre personer gick ur, en ung man, en kvinna som såg ut att vara hans hustru och så en liten flicka, i grön kappa, svarta kängor och fingervantar. I handen höll hon en röd och vit-randig godispåse.
En igenkännande glimt syntes i kvinnans ansikte när hennes blick mötte Beas, sen böjde hon sig ner och hjälpte sin lilla dotter uppför trapporna till huset.
Bea nickade mot den unga mannen, så som man gör när man inte känner varandra utan bara ses vid husvisningar på söndagarna. Sedan svepte hon och Carl-Fredrik uppför trappan där man ställt ut påskris i en kruka.
Mäklaren stod innanför dörren och hälsade välkomna och stack åt dem några papper. Bea lade ner dem i sin handväska. Mäklarens blick dröjde ett ögonblick. Visst var det en äkta Gucci. Inte årets modell, men ändå. Hans leende blev bredare och han lutade sig fram för att tala, men hon svepte förbi med orden:
”Vi vill se oss omkring själva först. Om det går bra?” Det sista var egentligen ingen fråga. Mäklaren mötte blicken från en elegant dam i 40-årsåldern, med Elisabeth Arden stämplat över ansiktets diskreta makeup och med en välsittande dräkt, som han inte direkt kunde identifiera, men som säkert var inköpt på NK eller i nåt av kvarteren i närheten.
Bea var lång och slank och stod på höga klackar. På nåt sätt lyckades hon se ner på mäklaren som log krampaktigt och vacklade till.
Han tog sig samman och log vänligt mot den lilla familjen som kom uppför trappan, med pappa i spetsen och mor och barn hand i hand strax efter. Mäklarens leende bleknade dock litet när den lilla flickan, som viftade med sin godispåse och genast ville veta var toaletten var.
”Det heter damrummet, Felicia”, rättade hennes mor och gav mäklaren sitt vackraste leende.
Han smalt igen. Hon var vacker med glänsande lockar som studsade över axlarna och stora mycket blåa ögon. När hon log och halvslöt ögonen svepte svarta, mycket långa ögonfransar ner över kinden i en lockande båge.
Huset var vackert. Det kryllade av familjer, med eller utan barn. Någon hade parkerat sin sovande baby i en korg ovanpå hallbyrån som om den varit en utsökt docka i rosa sparkdräkt och med de tunna ögonlocken fällda.
Alla mumlade gillande i olika grad och åtminstone två par var seriösa spekulanter, som inte bara var här för att ha nåt att göra en söndag. Mäklaren och hans unge assistent hade fullt sjå med att svara på frågor och visa besökarna på husets olika finesser.
”Nå vad tycker ni?” frågade han Bea, som stod och drömde framför de franska fönstren.
”Förtjusande”, svarade hon prövade tankspritt dörrarna på vitrinskåpet. Det var olåst. Dörren svängde upp. Bea stack in handen.
”Var snäll…”, sa mäklaren och hejdade henne utan att avsluta meningen.
”Förlåt. Men visst är det en Ming på översta hyllan?” De betraktade båda den lilla blåvita porslinsskålen en stund och mäklaren sa sakta. ”Jag vet inte. Faktiskt vet jag inte. Men vi har tyvärr blivit av med en del konstföremål vid sån här visningar.”
”Oh”, sa Bea, på en inandning. Hon visste mycket väl att det inte var en Ming, för det hade hon lärt sig när hon arbetade på Bukowskis ett år för länge sen, men det tänkte hon inte låtsas något om. Med en sista blick på skålarna och en liten kinesgubbe lät hon sig lotsas bort mot köket. Där beundrade hon diskmaskinen och den långa arbetsbänken i granit, det smakfulla kaklet och framför allt utsikten.
”Man kunde ställa en gungställning där nere, och ha en sandlåda”, sa hon med ett längtansfullt tonfall, som fick mäklaren att generat se bort.
”Eller hur”, fortsatte Beatrice och log mot Felicias mamma, som också kommit in i köket.
Denna nickade instämmande och de båda kvinnorna fortsatte sen åt samma håll ner i biblioteket
”Förlåt”, sa mäklarens assistent plötsligt till Beatrice. ”Sågs inte vi när ni tittade på en villa i Äppelviken?”
Bea, blev skakad. Hon tog sig åt huvudet och försökte tänka. ”Jag minns inte. Min man och jag… vi har ju letat hus ett bra tag… kanske…”
Hon fyrade av ett brett leende och sa med ett beklagande tonfall: ”Jag minns inte er tyvärr.”
Mäklarens assist var en ung blyg man och nu rodnade han så att det hettade under kragen.
”Ni är mycket lika, men den kvinnan var nog blond. Men när hon log…”
Här insåg han att han trampat i klaveret så att det klang och medan han om möjligt rodnade ännu mer drog han sig tillbaka och mumlade ner i sin pärm.
”Titta Felicia ett så vackert påskägg.”
Felicias mamma lyfte upp dottern för att hon skulle få se ägget som stod på en ställning i ensamt majestät på hyllan. Det var utsökt i blå emalj med ett rutnät av gulsnoddar. Man kunde ana skarven där det gick att öppna för att avslöja hemligheten, kanske en guldhöna som gömde sig inuti.
”Åh, du är tung.” Felicia hamnade på golvet igen, men protesterade inte utan öppnade sin påse och visade mäklaren:
”Jag har också ett påskägg.”
Han beundrade hennes tittägg i vitt socker med rosa blommor, och kikade lydigt in genom öppningen en stund innan han lämnade det tillbaka till flickan, som tog sin mor i handen och gick vidare på jakt efter en barnkammare.
”Har ni sett till min fru?” Carl-Fredrik såg sig omkring och log ömt mot Bea som just kom ut från badrummet. Hennes små händer i smidiga handskar knäppte igen handväskan.
”Ska vi gå?” frågade hon lätt. ”Jag tror vi är färdiga här.”
Just som de klev ut i höstsolen ropade mäklaren nåt efter dem. Det lär som ett rop från en man i nöd.
”Stanna! Stanna! Skålen. Den lilla Mingskålen. Den är borta!”
Bea och Carl-Fredrik dröjde på trappan.
”Mingskålen?” frågade Carl-Fredrik.
”Ja, det var en liten vacker blåvit sak. Med lock. Men jag tror inte det är en Ming. Och jag rörde den knappt.” Hon slog ut med händerna.
Mäklaren hade ändrat sin ton nu.
”Vill ni komma med här”, sa han myndigt. ”Jag har polisen här, för vi har råkat ut för stölder tidigare.”
Han slog ut med handen med en nästan ursäktande gest mot det tredje paret spekulanter. Det var en man och en kvinna, som plötsligt bytte ansiktsuttryck från: ”Kanske-vi-ska-köpa-hus-för-tio-millioner” till: ”Vi-är-poliser-gör-nu-som-vi-säger.”
Bea blev arg.
”Misstänker ni mig?” sa hon med gäll röst. Två mycket röda fläckar slog upp på hennes kinder och inte ens hennes skickligt anlagd makeup kunde dölja dem.
”Kom med här bara”, sa en polissyster som nu visade sitt vanliga auktoritära jag.
Bea följde med, rodnande och nära gråten när poliskvinnan visade in henne i köket.
Felicias mor, illa berörd av uppståndelsen, gav henne en medlidsam blick när hon med dottern vid handen gick ut genom ytterdörren.
De tog henne med till köket och stängde dörren. Ordlöst räckte Bea handväskan till den manligen polisen, som gick ut för att på hallbordet rada upp: läppstift, plånbok med kontokort och småpengar. Månadskort på SL, och annat smått och gott som brukar finnas i en kvinnas handväska.
Inne i köket började Bea klä av sig, som en motsträvig strippa.
Dräktjackan hade tre fickor, alla tomma, den snäva kjolen hade inte utrymme för några dolda ting, inte heller den tunna silkesjumpern, som dock hade ett litet hål i sömmen under höger ärm. Polisen tvekade ett ögonblick när Bea stod i bara underkläderna, men skakade sen på huvudet. Även om poliskvinnan sett åtskilligt under sin tid på Häktet så trodde hon inte att denna eleganta kvinna hade gömt en Mingskål i sig.
”Hon hade den inte på sig”, sa poliskvinnan och lyckades ändå antyda att Bea, kunde ha svalt skålen som var tolv cm hög. Locket gick ju att ta av.
Mäklaren mumlade ursäkter och hans assistent kände att kragen nästan kvävde honom.
”Ja”, sa Bea gällt i ett försök att verka oberörd. ”Vi kommer ju inte att anlita er när vi köper hus. Jag är förödmjukad.” Hon torkade bort en sista tår från kinden och stack sin arm under Carl-Fredriks. Tillsammans gick de mycket raka i ryggen, så som man gör när man känner sig förödmjukad, genom grindhålet och längs med gatan på väg mot tågen.
De stannade till vid den andra avtagsvägen till höger. Där, utom synhåll för poliser och mäklare stod en Mercedes på tomgång. En ung kvinna klev ut.
”Jag såg vad som hände”, sa hon, ”Det måste ha varit förskräckligt. Vill ni ha skjuts?” Bea såg på Carl-Fredrik med ett bedjande uttryck.
Han nickade och de klev in i bilen som doftade av nytt läder.
”Provtur?” frågade Carl-Fredrik.
Mannen bakom ratten log. ”Det kan man säga. Var på Philipssons i morse. Men nu måste den tillbaka.”
Felicia höll hårt i sin randiga godispåse och såg från en ena kvinna till den andra.
”Öppna påsen, så får tant Bea titta på ditt fina tittägg”, sa Beatrice med ett leende, medan hon slätade till kjolen på sin Prada-dräkt inköpt i en av Östermalms bättre second-hand-butiker.
”Jag hade kunnat svära på att det var hon.”
Poliskvinnan stod på altanen och rökte en cigarett med knyckiga rörelser. Hon var röd och generad och brydde sig inte ens om att försöka se ut som husspekulant. Hon skulle få en hel del att förklara för sina överordnade.
”Förlåt”, sa mäklarens assistent, ”men jag var säker på att jag kände igen henne. Och då var det faktiskt ett smycke som försvann. Faktiskt var det en familj med ett barn med den gången också. ”
Så tänkte han en stund och viskade: ”Handskar. Visst är det ovanligt att kvinnor har handskar inomhus. Och på toaletten.”
Poliskvinnan stirrade på honom. Så kastade hon sin cigarett och stampade på den och rusade in i badrummet. Ett hysterisk letande utbröt.
Slutligen hittade de den lilla porslinskålen under traven med gästhanddukar. Mäklarens assistent lyfte den med stela rädda fingrar.
”Men varför gjorde hon så?” frågade han sig och beredde sig på att bära ner den lilla klenoden till sin rätta plats i vitrinskåpet,
Då hördes ett vrål från biblioteket.
Assistenten höll på att tappa skålen som inte var en Ming, fast det visste han ju inte och sen sprang han och polisen ner till biblioteket.
Mitt i rummet stod hans chef och pekade.
På hyllan där det tidigare på dagen stått ett utsökt Fabergéägg i blå emalj, fanns nu bara ett tittägg i vitt socker med rosa blommor.