Grillfesten

Det började så bra. Och sedan slutade allt i mord och tragedi.

Våra före detta grannar, Jessika och Fredrik hade sålt sitt lilla radhus och köpt sig en flott villa, som de renoverat och nu var det dags för invigningsfest. Jag såg verkligen fram mot den för jag hade inte sett Jessika på ett halvår. Hon hade inte ens kommit på sin vanliga halvårskontroll till mig. Jag är tandhygienist, inte världens mest glamorösa jobb. Jessika däremot har en liten fin butik, där man kan köpa sådant man inte behöver, men gärna vill ha. Om man har råd till det.

Henrik, min man alltså är jurist. Inte stjärnadvokat, nej, han sysslar med pengar och företag. Han hade hjälpt Fredrik mycket då han öppnade sitt hotell.

Och nu hade Fredrik och Jessika alltså köpt ett gammalt hus på Gustafsberg. För tvåhundra år sedan var det Sveriges elegantaste kurort. Dit reste rika borgare från Mellansverige och Göteborg för att få sina döttrar bortgifta medan deras mödrar kurerade sig med det svaveldoftande vattnet ur hälsobrunnen. Man promenerade, dansade och kurtiserade. Nu för tiden är det bara en vacker del av Uddevalla.

Henrik parkerade bilen borta vid det gamla badhuset och sedan gick vi längs vattnet bort till gula villan som tronade högt över kajen, med skogen i ryggen. Vi tog vi oss uppför stentrappan, som var nygjord, men trots det lite ojämn.

På altanen stod Fredrik och väntade med drinkar.

Jag fick en kyss på kinden och sedan vände jag honom ryggen och såg ut över det gamla badhuset bort mot Hästepallarna och Strandpromenaden, som klängde längs berget nedanför. Då jag vände mig om kunde jag se en liten gräsplätt med några blommande buskar mellan huset och skogen. Där löpte också en gångstig som gick i en brant backe ner till stranden och fortsatte vidare förbi några villor och bort till bryggorna vid Rödön.

– Var är Jessika? undrade jag.

– Inne nånstans. Fredrik gjorde en vag gest.

Jag gick in genom hallen och stannade sedan. Jag hade inte sett huset sedan Fredrik och Jessika köpt det i januari.

Nu var allt annorlunda och nytt. Det trånga köket med vedspis var borta. Man hade slagit ut väggarna och tagit bort både serveringsgång och jungfrukammare. Nu var allt stort öppet och glänsande med kyl och frys i rostfritt och en gasspis, med tre ugnar. Jag undrade vad detta hade kostat, och sedan slog det mig att det var precis vad Fredrik önskat. Att jag och alla andra skulle stirra och fråga oss vad detta kostat. Och att vi skulle tro att hotellet som Fredrik drev gick fantastiskt bra. Jessikas lilla butik gick nog bara jämnt upp. Jag ställde min värdinnepresent en kruka med kryddväxter på köksbordet medan jag väntade på Jessika. Jag såg henne inte, hörde bara hennes röst, som lät vass och spänd. Hon talade om affären förstod jag.

– Nej, nej du får inte. Jag hittar på något annat. Jag får be Sindy hjälpa mig.

Det var tonfallet mer än orden som fick mig att stampa lite, för att hon skulle höra att jag kommit. Så hörde jag Jessikas steg i källartrappan, dörren slogs upp och hon stod där med en vinflaska i var hand.

– Men hejsan, Nina, sa hon. Jag visste inte att ni kommit redan.

Hon hade magrat sedan vi sågs senast. Hon hade alltid varit smal, men nu hade hon gått över gränsen och var nästan tärd. Den långärmade sidentunikan fladdrade omkring henne och de vida långbyxorna likadant. Hon tycktes frysa också för hon hade en sjal om halsen.

– Så roligt att se dig, sa jag och försökte slå armarna om henne, när hon ställt flaskorna ifrån sig.

Till min förvåning tog hon ett halvt steg bakåt och undvek min omfamning. Det gjorde mig sårad och förvånad, men jag hann inte fråga vad som stod på innan hallen fylldes av nya gäster. Det var Sindy som jobbar åt Jessika och hennes man Carl-Axel som är delägare i hotellet. Sindy är en mycket god försäljare. För två år sedan sålde hon på Henrik gigantisk golvljustake, som hon påstod att vi skulle kunna ha på vår altan eller i vårt vardagsrum. Jag blev stum då jag fick den och när jag sedan såg vad den kostade, fick jag nästan andnöd.

Nu var Sindy klädd i en blommig figurnära klänning och sådana där skor man inte tror att folk ska kunna gå i. Hon hälsade på mig och Henrik, som om vi var bästa vänner och det är vi inte, så jag blev lite ställd.

Jessika kilade omkring som en nervös mus och ställde fram brickor med kanapéer och tände stearinljus.

– Välkomna, sa Fredrik och höjde sitt glas.

I just det ögonblicket hördes motorljud.  Alla vände vi huvudena mot bakre delen av tomten. Där kom fyra personer farande på mopeder, maskerade bakom svarta hjälmar och ansiktsvisir lika anonyma som terrorister. Deras moppar måtte ha trimmats på något sätt, för de gav ifrån sig ett fruktansvärt vasst ljud som fick Jessika att hålla en hand över örat.

Fredrik snodde runt och hötte med handen medan han sa en lång ramsa med fula ord, som jag bara nätt och jämnt uppfattade. Även om killarna på moped inte hörde honom, anade de nog vad han sa, för en av dem stack upp sitt långfinger till hälsning.

– Slynglar, sa Fredrik, när de försvunnit utom synhåll.

– De åker här flera gånger om dan, i synnerhet när vi sitter på altanen, förklarade Jessika.

Jag såg att hennes hand skakade lätt.

– De skrämmer folk och djur, fortsatte Fredrik. Jessikas pappa, Gunnar, vågar knappt gå ut med hunden då de far förbi.

– Skrämmer de din pappa? frågade Carl-Axel. Som är tandläkare. Han behöver väl bara hötta med en tång så håller de sig undan.

De andra skrattade, men jag gillade inte att de gjorde narr av min gamle chef, som är en av de snällaste människor jag känner.

Så höjde Fredrik sitt glas och sa glatt.

– Nu glömmer vi de där slynglarna och har trevligt. Välkomna, välkomna.

Vi tackade och mumlade skål och jag tog kvällens andra klunk champagne och såg hur Henrik elegant tog ett steg bort från Sindy. Det var nog klokt av honom för Carl-Axel iakttog dem med blickar som kunnat ta kål på en buffel.

– Ni vill väl gå husesyn, sa Fredrik och vi mumlade instämmande allihop.

Vi följde Fredrik runt i huset, som var helt och hållet nytt. Det enda som man inte flyttat på var bärande väggar. Allt var flott och konstigt nog lite opersonligt. Och nytt. Det förvånade mig att inget av de utsökta föremål, som Jessika ärvt efter sin konstsamlande morfar fanns i huset. Jag kände mig som om jag travade över de blanka sidorna i ett mycket dyrt inredningsmagasin. Fast det sa jag inte.

När vi kom tillbaka till altanen sa jag:

– Skål då för den duktiga inredaren. Det här är verkligen fantastiskt, Jessika.

Det blev tyst och plötsligt kyligt. Så började Jessika stamma att det var ju inte hon som gjort inredningen.

– Nej, sa Fredrik. Vi valde att ha ett proffs till det.

– Åhå, sa jag och begrep varför allt så perfekt utan att man såg vem som bodde där.

Sedan blev det som det brukar när man är bjuden på grillfest.

Henrik och Carl-Axel stod och beundrade Fredrik medan han vände alldeles för ofta på köttet och vi tre damer stod i köket och blandade sallad, medan vi drack vitt vin. Senare insåg jag att det var Sindy ensam som druckit vin. Jessika ställde sitt glas på bänken och jag nöjde mig med mineralvatten.

En gång då Jessika försvunnit ut på altanen grep Sindy tag om min arm.

– Snälla, tala med henne, sa hon. Du som är hennes vän, säg att hon inte får sluta med butiken. Hon får inte gå hemma utan att träffa mig och andra.

– Vad? sa jag och såg nog ut som en fågelholk.

– Hon vill överlåta butiken på mig, nu då hon ska ha barn.

Jag stirrade på Sindy.  Jag kände mig sviken. Jessika väntade barn. Varför hade hon inget sagt till mig? Varför var hon så avvisande? Vad hade jag gjort henne?

Sindy tycktes inte märka mitt stela ansikte. Hon stod kvar alldeles för nära:

– Jag kan inte driva butiken ensam. Jag klarar inte allt, det har varit alldeles för mycket. Jag vet att det är Fredrik som övertalat henne.

Hennes vindränkta andedräkt svepte över min näsa som också uppfattade doften av tung parfym och så, något som jag trodde var ren kall ångestsvett. Kunde den kyliga dockan Sindy svettas? Jag svalde och ville säga att jag inget visste, men vi avbröts av Jessika som kom och sa att köttet var färdigt.

Trots att maten var fantastisk och vinet flödade, var stämningen runt matbordet inte den bästa. Jessika satt och gav Fredrik korta oroliga ögonkast. Carl-Axel försökte milt, men bestämt få Sindy att äta mat, inte bara dricka vinet. Och Sindy såg på mig, som för att få mig att tiga, vilket jag gjorde. Faktum är att jag längtade hem. Då Fredrik höjde vinflaskan sa jag:

– Nej tack, jag ska köra hem.

– Kan du det? Du drack ju champagne, påpekade Henrik.

– Nej, jag lämnade det i köket, sa jag.

– Barnen är ensamma, och de håller inte alltid sams, sa jag och det var ju för allan del sant, men lite illojalt mot Hedvig och Love som är som syskon är mest. Hon är fjorton, han tolv.

Henrik såg förvånat på mig, men vad han eventuellt skulle säga dränktes i ett motorvrål. De fyra mopederna kom nu uppför backen. Det var tydligt att de var ute för att retas för en av dem körde innanför en syrenbuske och in på gräsmattan. Fredrik reste sig och sprang rytande mot dem. De väntade tills han sprintat nästan ända fram. Då for de iväg och lämnade Fredrik kvar. Han böjde sig fram och satte händerna på knäna, jag kunde se hur han flämtade. Då hörde jag ett litet ljud, mest som en fnysning. Förvånad såg jag på Jessika, som för första gången denna kväll, fnissade. När hon mötte min blick blev hennes ansikte åter en stel mask.

Jag böjde mig fram mot Jessika och sa:

– Sindy berättade att du väntar barn. Så roligt. När blir det?

Hon såg ner på sin mage där jag nu kunde skymta en liten bula under tunikan.

– I slutet av augusti, sa hon och slängde samtidigt en blick på Sindy.

– Då är du inte stor, sa jag och menade det som en komplimang.

– Nej. Barnmorskan är arg på mig, sa hon. Jag äter för lite tycker hon.

Hennes ton var egendomligt oengagerad. Det var som om hon talat om någon annan, inte sin egen kropp och sitt eget barn. Det slog mig att hon kanske inte ville ha barn. Jag visste att hon och Fredrik varit gifta i nästan tio år, han är åtta år äldre än hon och detta är hans andra äktenskap. Han hade inga barn tidigare heller, det visste jag, men den frun har jag aldrig träffat, hon försvann från stan med detsamma efter skilsmässan.

Det slog mig att Jessika och Fredrik kanske var den sortens par som är nöjda med varandra. De hade alltid verkat väldigt nära och kära. När vi hade grannfester, kräftkalas eller grillkväll med grannarna på gatan, kom de visserligen, men uppförde sig som tonåringar. Fredrik höll gärna Jessika i handen eller lade armen om henne och hon brukade alltid ge honom snabba ögonkast. Jag tyckte ibland, nej ofta att det verkade överdrivet, som om de inte riktigt litade på varandra. Fast passion och otrohet förekommer ju överallt även i radhusområden.

Vi hade tjejträffar också på gatan, lördagseftermiddagar då vi låtsades att vi bakade Hällekakor, på en inlånad häll, eller hade sminkpartyn då Gunvor kom med sitt Mary Kay. Det var roliga tillställningar, en gång födda ur behovet att få vara med andra kvinnor och fnissa utan att bli avbrutna av små barn eller vuxna män. Jessika hade ju aldrig haft barn, men hon hade deltagit i de här träffarna och vänligt köpt både smink och plastbunkar, men alltid gått hem innan vinflaskorna ställdes på bordet.

– Vad tänker du på? undrade Henrik.

– På hur det var då barnen var små och vi hade sminkträffar, svarade jag.

– Och vi karlar fick ta med oss barnen ut på promenad, sa Henrik med ett leende. Minns du det, Fredrik? Du var alltid så noga med att Jessika skulle ha mobilen på, fast ni inte hade småbarn.

Sedan övergick männen till att prata mobiltelefoner. Alla tog fram sina och jämförde. Fredriks var nyast och finast.

– Jessika fick min gamla, sa han och pekade på en mobil som låg bredvid grillen.

Jag måste erkänna att jag stängde av det örat och övergick till att tala med Jessika och Sindy om sommarens begivenhet. Man skulle sätta upp en pjäs, utomhus uppe på Tureborg, den gamla borgen som inte är från medeltiden utan byggdes runt förra sekelskiftet.

– Jag ska vara med, sa jag. Ska spela hushållerskan.

– Det passar du nog som, sa Sindy och jag visste inte om hon ville vara snäll eller spydig.

Sedan började Sindy prata om sin altan som hon ville sätta glasväggar på.

– Kan ni inte komma med, sa Sindy plötsligt. Vi bor ju bara hundra meter bort.

Hon slog ut med handen för att visa.

Jag tvekade, var faktiskt inte särskilt intresserad av hennes altan och anade dessutom att hon ville locka iväg mig för att vi tillsammans skulle övertyga Jessika om att fortsätta jobba även sedan barnet var fött. Och det var en sak jag inte ville lägga mig i.

– Jag tror inte det, sa jag. Vi är ju här nu.

– Jo, kom med, envisades Sindy.

Jag vet inte hur det blivit ifall jag gett med mig och traskat med Sindy hem. Hade vi förhindrat ett mord? Jag tror inte det. Den kedja av händelser som ledde fram till Fredriks död hade redan börjat. Ja, allt hade börjat långt före grillfesten, kanske redan den dag Jessika förälskat sig i honom.

Jessika bröt i alla fall in och lade en hand över Sindys hand.

– Du behöver inte oroa dig, sa hon. Det kommer att ordna sig.

Jag förstod ingenting och ännu mer förvånad blev jag då jag såg att Sindy plötsligt torkade bort en tår från sin välmålade kind.

Jag kände mig väldigt utanför i det ögonblicket.

De fyra mopedisterna kom farandes igen. Och den här gången tog de vägen rakt över gräsmattan där de rev upp svarta ränder. Sedan gasade de nerför branten.

Fredrik reste sig och sprang efter dem, medan han hötte med handen och vrålade. Vi andra satt kvar och såg honom försvinna nerför backen utom synhåll. Så reste sig Carl-Axel.

– Jag går efter honom, så att han inte råkar ut för något. Kommer du med Henrik?

– Ja, om du tycker så…, svarade min man.

– Jag följer också med, sa Sindy.

De tog sig nerför stentrappan alla tre och jag noterade att Sindy som nyss verkat så full klarade hela trappan utan att snubbla eller ens vackla på sina platåklackar.

Jessika lade en hand på min arm.

– Jag är orolig, sa hon.

– För barnet?

– Nej, för Fredrik. Han dricker så mycket. Och sover inte. Och han grälar med Carl-Axel jättemycket.

Jag visste inte vad jag skulle säga, utan nickade bara. Hela situationen var så olustig att jag frös trots sjalen jag lagt över axlarna. Vi satt så tills Henrik kom uppför trappan.

– Var är de andra? frågade jag.

– Sindy och Carl-Axel gick hem. Och Fredrik står kvar och bråkar med de där mopedkillarna.

– Jag vill hem, sa jag och reste mig.

Henrik tyckte nog att det var snopet, men varken han eller Jessika protesterade utan nickade. Jag omfamnade henne försiktigt, lovade att titta in i butiken snart och lämnade henne med det övergivna bordet.

Klockan fyra vaknade jag av telefonen. Sömnig och lätt panikslagen mumlade jag ett hallå. Det var Jessika och hon var hysterisk.

– Fredrik ligger i vattnet och jag får inte upp honom.

– Badar han? frågade jag ännu fången i sömndimmorna.

– Han är död! skrek hon och då blev jag klarvaken.

Tjugo minuter senare stod Henrik och jag på stenarna nedanför strandpromenaden och försökte lyfte upp Fredrik. Det var svårare än jag trott, Fredrik, som var vältränad, inte fet, tycktes väga flera hundra, mina bara fötter for omkring på det hala stenarna och hela tiden försökte jag att inte se på hans sönderslagna huvud.

Ovanför oss stod Jessikas pappa med armarna om henne. Hon grät, men hysterin hade ebbat ut.

Till sist fick vi upp Fredrik på gången ovanför. Jessika kastade sig fram över hans kropp, och omfamnade honom. Jag föste undan henne.

– Rör honom inte. Vi går hem till dig. Henrik får ringa polisen och vänta på dom.

– Polisen?

– Ja, de måste komma när det är sånt här.

– Men det är en olycka. Han har bara ramlat. Han var full och han har bara ramlat.

Jessikas röst steg i en oskön falsett. Jag såg från henne till hennes pappa, Gunnar, som bar en elegant paisleymönstrad morgonrock över sin pyjamas. Han tycktes mig oerhört skör, mager och grå. Chocken var tydligen mer än han tålde.

– Vi går hem till dig och dricker te, sa jag.

De såg först på mig, sedan på varandra och sedan nickade Gunnar. Han lade armen om Jessika.

– Kom nu gumman, sa han. Du behöver byta kläder och få något varmt inombords.

Jag tog henne under armen och tillsammans gick vi upp till Jessikas hus. Uppe på altanen kikade jag ner, mot Henrik och blev nästan lättad då jag varken kunde se honom eller Fredrik.

Inne i Jessikas kök satte jag på vattenkokaren och smet sedan in på toaletten för att tvätta mina såriga fötter.

Då jag kom in i vardagsrummet hade Gunnar hällt upp konjak åt oss.

– Mot chocken, sa han, men jag skakade på huvudet.

Men han drack och sedan kom Jessika, klädd i en joggingdress av lyxmodell. Hon kurade ihop sig i soffan och stack in fötterna under sig. Jag kunde inte undgå att se hennes mjuka rosa fotsulor och välmålade naglar.

– Jag lade kläderna i tvätten, sa hon.

– Jag har gjort te, svarade jag.

Hon tog en klunk och såg sedan på mig.

– Tack, mumlade hon.

– Berätta!

– Vad?

– Berätta vad som hände.

Jessika såg på sin pappa, som började hon.

– När ni gått, städade jag undan. Och tittade på TV. Jag måste ha somnat i soffan. När jag vaknade letade jag efter Fredrik, men han fanns varken ute eller inne.

Hon drack lite av sitt te.

– Ibland när han har druckit somnar han på altanen, fortsatte hon. Så jag gick dit. Och så tittade jag ut över räcket och såg honom långt där nere.

– Jaha.

– Jag rusade ner dit och klättrade ner, men jag kunde inte få upp honom. Och så ringde jag till pappa och till dig.

–  Jaha, sa jag och antog att det var en slags komplimang.

Och så plötsligt fylldes rummet av röster och där stod Henrik och tre poliser två män och en kvinna.

Jessika ryggade nästan tillbaka.

– Nina, sa hon. Nina hjälp mig.

– Ja, visst, naturligtvis.

Jag har ett gott förhållande till polisen och faktiskt, en av dem var min patient.  Vi nickade mot varandra, men sedan gjorde han tydligt för mig att de ville tala med oss var för sig.

Jag gick ut i köket. Där var allt mycket välstädat och jag undrade vad Jessika hade tänkt medan hon plockade in i diskmaskin, lade plast över matrester och torkade av bänkarna. Han hon lyssnat efter Fredriks steg? Eller hade hon vetat att han inte skulle komma tillbaka?

Misstanken fick mig att må illa. Men jag hade hört på henne att hon ljög förut. Jag visste att hon gjort det förr och jag undrade varför. Vad var det hon inte ville att jag skulle veta?

Snabbt berättade jag för polisen vad som hänt. Han var inte särskilt intresserad av grillfesten men jag berättade att Carl-Axel och Sindy gått efter Fredrik.

– Fast det var ju flera timmar tidigare, lade jag till.

Polisen var så ung att han knappt behövde raka sig, han skrev noga vad jag sa och tackade mig sedan. Det var nästan snopet, men då Henrik kom in i köket med mina skor i handen, slog jag armarna om honom och grinade att jag ville hem.

Sindy ringde mig, dagen därpå.

– De har tagit Carl-Axel! Polisen var här och han var tvungen att följa med. Kan inte Henrik hjälpa oss, han är ju advokat! Han vet ju hur det är med hotellet.

Orden förvånade mig. Jag hade aldrig sett oss som vänner, hade inte trott hon skulle vända sig till mig då hon var i nöd. Jag mumlade något, om att Henrik är jurist, inte brottmålsadvokat, men hon avbröt mig.

– Dom har hittat en sten, som dom säger att man slagit i huvudet på Fredrik. Och dom grälade. Dom grälade hemskt. De där moppekillarna såg dem.

– Sindy…, började jag.

– Jag stod där och hörde. Carl-Axel klippte till Fredrik. Rakt på näsan. Ett sånt där slag man ser på film.

Sindy gav ifrån sig ett fnitter, som övergick i hysterisk gråt.

– Lugna dig, sa jag och hörde hur Sindy drog efter andan och svalde något. Vatten? Sprit?

– Lyssna nu. Fredrik har lurat Carl-Axel. De har tagit alldeles för höga lån. Kalkylerna Fredrik gjorde de stämmer inte alls med vad Henrik sa att de skulle dra in. Henrik berättade det för Calle. Och sedan försökte Calle prata med Fredrik, men Fredrik bara svängde sig och menade att en kalkyl måste man ju alltid måla i rosa, och nu har Calle inte ens kunnat ta ut lön. Och vet du vad, de har ju renoverat på hotellet och en av spisarna som skulle stå i köket där, vet du var den står. Jo i köket på Gustafsberg. Och badrummen dom har väl också hotellet betalat. Med lånade pengar, som Calle ska betala. Fredrik lurade Jessika också. Jag satte ju in hundratusen i butiken, men dom kom aldrig dit. Och nu är Fredrik död och vi kommer att bli ruinerade. Och i dag vill hon inte prata med mig. Lade bara på luren. Fast vi har försökt hjälpa henne. Och nu sa hon att Calle mördat Fredrik …

Omigen bröts Sindys röst av gråt.

– Har du någon hos dig? undrade jag.

– Vem skulle det vara? Mamma bor i Stockholm. Jag har det inte som Jessika. Hon behöver bara vifta med ena handen så kommer hennes pappa springande. Vet du att han flyttade till Gustafsberg bara för att komma nära sin älskade dotter. Fast han är så sjuk och nästan död.

Sindys röst var fylld av avund och vrede, lika tjock som hennes förtvivlan.

– Jag ska tala med Henrik, sa jag. Lugna dig, så ringer han.

Henrik satt på sitt arbetsrum med den vanliga traven papper framför sig.

– Den är söndag, sa jag. Och sommar. Du borde inte jobba, men de har arresterat Carl-Axel för mord på Fredrik.

Han såg allvarligt på mig.

– Det kan jag inte tro, sa han.

– Sindy ringde och var hysterisk.

Jag berättade vad hon sagt. Henrik reste sig.

– Jag åker dit, sa han. Jag kan i alla fall prata med henne. Kommer du med? Du kanske ska prata med Jessika.

Jag tänkte att det vore bra att prata med Jessika igen, så jag nickade. Vi sa hejdå till barnen, som satt på altanen med varsin mobil i handen.

Jessika satt hopkrupen på sin altan. Hon hade fortfarande joggingdressen på sig. Det slog mig att den måtte vara bra varm i solgasset.

– Hur är det med dig? frågade jag.

Hon gjorde en svårtydd min.

– Vill du ha nåt? undrade hon och pekade på ett glas framför sig.

– Jag hittar, svarade jag och klev in i huset.

Köket var stökigt, hon hade inte ens orkat ställa in sina smutsiga koppar och glas i maskinen. Någon tallrik såg jag inte till. Av gammal vana började jag plocka in och tänkte på hur hon städat medan Fredrik dött.

Och då kom jag att minnas hur hon pratat med någon medan jag stod i köket. Hon måste ha haft en mobil. Men den hade ju legat på altanen, bredvid grillen. Fredrik hade ju pekat på den. Jag smög fram till källardörren och började gå nerför trappan.

Och där på en hylla som löpte längs trappan fann jag det enda tecknet på någon slags oordning. Där stod ett par vinterstövlar. Svarta högklackade stövlar. Jag lyfte den ena och skakade den. Ingenting, men i den andra kände jag något röra sig. Inuti stöveln längst ner i den spetsiga tån låg Jessikas gamla mobil.

Med den i handen gick jag tillbaka in i köket. Varför hade hon gömt mobilen? Hemligheter mellan äkta makar, det brukar tyda på otrohet, men jag kunde inte tro Jessika om det. Hon och Fredrik verkade alltid så nära. Han brukade ju till och med köra henne till och från affären. Och kom alltid och hämtade henne vid våra tjejkvällar fast det bara var fyra hus emellan.

Och då slog det mig. Jag stönade högt. Hur dum får en vuxen kvinna vara? Inte omtanke utan kontrollbehov! Inte kärlek utan makt.

Långa ärmar mitt i sommaren! En sjal om halsen! För att dölja blåmärken. Och knäckta revben som ömmar så man inte tål att bli kramad. Det var sådant Sindy velat prata om, inte sin altan.

Jag funderade inte länge, tryckte bara på grön lur för att få veta vem Jessika talat med senast. Någonstans inom mig anade jag vem det var. Och jag visste varför och hur Fredrik dött.

Bara två signaler sedan kom rösten.

– Ja, gumman vad är det?

– Gunnar? frågade jag.

– Vem är det?

– Nina, svarade jag. Visst är det Jessikas pappa jag talar med?

Först var det tyst så länge att jag var rädd att han lagt på luren, sedan sa han:

– Vad har hänt?

– Jag hittade mobilen, sa jag. Och Carl-Axel sitter hos polisen misstänkt för mord.

Omigen blev det tyst. Så sa han:

– Var är du?

– Hos Jessika. Du ska kanske komma hit. Jag vill tala med dig.

När Gunnar kom upp på altanen blev jag nästan rädd, så sjuk såg han ut att vara. Jessika sköt ett glas iste mot honom. Hon grät öppet, men hade slagit bort min hand då jag ville klappa henne. Det var ilska, förstod jag. Jag hade berättat vad jag anat och insett.

Först var vi tysta, sedan började Gunnar tala:

– Var inte lessen, Jessika. Vi visste ju att det kunde bli så här.

– Det är orättvist, sa hon grinigt som en fjortonåring.

– Det är ännu mer orättvist mot Carl-Axel, sa jag, ilsket.

– Han klarar sig.

– Låt mig prata nu gumman, sa Gunnar.

Han drack av sitt iste.

– Jag har alltid tyckt att Fredrik kontrollerade och bevakade Jessika. Jag varnade henne, men hon trodde att det var kärlek och omtanke. Och första gången han slog henne trodde hon att det var hennes fel. Andra och tredje gången också. Men så knuffade han henne så hon bröt armen.

– När då?

– I mars i år. Precis då hon fått veta att hon var gravid.

– Han sa att det inte var hans barn, mumlade Jessika. Att jag borde göra abort.

Jag rös mitt i sommarvärmen.

– Jag beställde en tid, men då han fick veta det blev han som galen och anklagade mig för att mörda hans barn. Och så höll han på fram och tillbaka.

Jessika grät och snöt sig. Gunnar fortsatte med att berätta hur han fått veta att hans cancer var obotlig, och att han då beslutat sig för att rädda Jessika undan Fredrik.

– Jag lever inte länge till, sa han. Hinner inte avtjäna något straff.

– Varför anmälde du inte? undrade jag trots att jag visste.

– Vad hade det hjälpt? sa Jessika bittert. Jag vill inte leva som flykting.

Gunnar klappade henne på handen.

– Så i förrgår kväll mötte jag honom. Jag konfronterade honom, och han hotade mig. Sa att jag skulle hålla mig borta från hans hustru, annars skulle han anklaga mig för incest.

Jag svalde.

– Det var lätt, jag hade talat om det med Jessika, hade planerat olika sätt, men nu… Jag tänkte inte, knuffade honom bara rejält. Han föll, det var så enkelt. Han var ganska full. Sedan klättrade jag ner och hittade en sten.

Jag rös, ville inte tänka på hur Gunnar höjt sin hand och slagit Fredrik i huvudet, i ansiktet med en sten. Ändå, på sätt och vis kunde jag förstå honom.

– På vägen hem blev jag alldeles matt och sjuk. Jag kastade stenen, men orkade inte slänga den långt. Var rädd att någon sett oss.

– Och så ringde han mig, sa Jessika. Och vi enades om vad vi skulle säga.

De teg och betraktade mig.

– Du vet vad du måste göra, sa jag. Du kan inte låta Carl-Axel sona ditt brott. Han får det svårt ändå. Hotellet bär sig inte och allt är hopblandat och överbelånat. Han kanske går i konkurs.

Gunnar nickade. Jag tog fram min mobil och ringde Henrik.

– Kan du komma? Jag har den riktige mördaren här och han vill bekänna.