Pojken ville inte äta.
Sara höll honom mot bröstet, men han vände bara bort huvudet från henne och skrek hjärtskärande. Hans stämma var så svag, ändå skar ljudet genom henne som en bågfil. Han letade förtvivlat efter något att suga på och fäktade med sina små rosa nävar. Rätt som det var snuddade en av dem vid hans läppar och då högg han efter den. Men Saras runda bröst hade han förkastat. Varje gång hon höll honom intill sig vände han bort ansiktet som av avsmak och skrek, med korta andetag. Ansiktet var högrött och ögonen ihopknipna bakom tjocka ögonlock. Inga tårar syntes på de runda kinderna. Han verkade vara arg mer än ledsen.
Sara kände sig egendomligt avvisad. Frustrationen gjorde henne svettig över hela kroppen och mitt i alltihop blev hon arg på honom. Han var bara sex timmar gammal och redan var de på kollisionskurs. Hon hade hoppats att det skulle dröja ett tag innan han sa: ”Blä äckligt” om den mat hon erbjöd honom.
Sanningen var att Sara inte visste särskilt mycket om nyfödda människobarn. Hon hade aldrig mött något. Men hon hade träffat massor av nyfödda lamm, kalvar och föl. Hon var veterinär. Och inom djurvärlden kan varje nyfödd som inte är sjuk eller alltför utmattad själv kava fram till en spene. Hon kunde inte minnas att någon unge någonsin förkastat sin moders mjölk på det här obstinata viset.
Med blanka ögon betraktade hon sin son. Han skrek och fäktade. Lusten att trösta honom gick över. Plötsligt ville hon bara lägga honom i sängen och sedan kura ihop sig under täcket igen.
Och så skämdes hon. Hur kunde hon bara tänka så? Han var hennes son, hennes lille Per och hon skulle skydda honom mot all smärta och sorg så långt hon kunde. Och hon skulle ge honom mat. Hon beslöt sig för att ringa på hjälp. Trots nedskärningar på BB så fanns det personal. De kunde säkert några trick.
Valhänt lade hon honom mellan sina knän så att han inte skulle kunna ramla i golvet och sträckte ut handen efter ringklockan markerad med en röd knapp på sängbordet.
Hon hann inte ringa. I samma ögonblick som hennes hand snuddade vid den röda knappen öppnades dörren. Då slogs Sara av tanken på telepati. Hon hade haft samma känsla under natten som gått då hon tyckte att den vänliga barnmorskan kunnat läsa hennes tankar. I den klara dagern hade hon insett att hennes förlossning följt ett mönster som kvinnan såg varje arbetsdag. Men nu?
Så förstod hon. I dörren stod hennes mor, Elisabeth med en kasse i var hand. Nerslagen lutade sig Sara bakåt.
– Hej, älskling. Grattis på mors dag.
– Men. Mamma. Hur? Det är ju besöksförbud.
– Gumman. Några personalförmåner ska man väl ha. Och Jöns kan ju inte komma.
Där var den igen. Kommentaren som framfördes glatt och skämtsamt, men som ändå rymde en liten förebråelse. Hur kunde Sara, som var dotter till en barnmorska, gift med en bonde planera så illa att deras första barn föddes mitt i den bråda lamningstiden?
Mamma Elisabeth var oslagbar med detta. De flesta av hennes kommentarer innehöll en liten vass udd, som bara Sara kunde känna. Annars brukade folk gilla henne. Hennes egen svärson skrattade åt henne och tog henne i försvar. Till och med när hon kom med råd han inte bett om.
– Han var här i natt, påpekade Sara.
Hon tänkte inte låta mamma få en chans att klanka på sin svärson.
– Naturligtvis, sa modern.
Hon hade lagt kassarna på golvet och tvättat händerna. Nu kom hon fram till sängen och böjde sig över pojken som fortfarande gnällde. Hans små händer fäktade som om han sträckte sig efter hjälp.
– Hur är det?
– Han vill inte ta bröstet, sa Sara.
En våg av uppgivenhet svepte över henne och hon blinkade häftigt för att hålla tillbaka gråten. Hon ville inte. Tänkte verkligen inte låta sin mor se hur hon misslyckats med detta enkla att ge sitt barn mat när det fanns.
Hennes mor kunde allt, var bäst på allt. Hon var stark, stolt och duglig. Okuvligt gav hon råd till alla människor, både de som ville ha dem och de som bad att få slippa.
– Vill inte?
Hennes mor fäste blicken på Saras nakna bröst där mjölk trängde fram likt tårar. Så böjde hon sig över barnbarnet. Med ett vant grepp om nacke och rumpa lyfte hon upp den lilla kroppen och höll honom en halvmeter från ansiktet.
– Hör du min lille Pelle Jöns. Nu ska du lyssna på mormor, sa hon barskt.
Förvånad tystnade den lille. Sara kunde se hur hans händer blev stilla. Var det så att han lyssnade? Han kunde knappast ha känt igen mormoderns röst. Sara och hon hade inte träffats på två månader.
Sara lyssnade också. Moderns röst var vänlig men bestämd, så som den alltid varit då mamma förklarat för Sara hur mycket bättre allt skulle bli om hon bara gjorde som mamma sa. Motvilligt hade hon ibland, ganska ofta insett att modern hade haft rätt. Det hade inte hindrat henne från att göra tvärsemot nästa gång.
Nu såg hon hur modern höll knappt fyra kilo dotterson i sina ringlösa händer. Naglarna var kortklippta. Det var funktionella händer. Modern använde dem varje arbetsdag till att trösta och lugna de kvinnor hon mötte, och som trots alla moderna hjälpmedel födde sina barn i smärta. Blod och svett och tårar. Kvinnors eviga lott. Bibeln talade om Evas synd, biologerna om stor hjärnvolym och vissa psykologer menade att själva smärtan var grunden för den kärlek som varje mor känner för sitt barn. Den lättnad man erfor när allt var över slog om och blev till kärlek.
Sara hade varit tacksam över att hennes mamma inte jobbat på förlossningsavdelningen under dygnet som gått. Hon hade velat göra den här resan utan sin mor. Mamma skulle ha tagit över, kanske till och med skickat ut Jöns ut förlossningsrummet när han blev blek om nosen. Saras tankar for likt maskrosfjun i vinden, men hennes mor var totalt koncentrerad på den lilla.
– Nu ska du äta, förmanade hon och nickade för varje ord hon sa.
– Det här är den bästa mat du nånsin kommer att få. Din lilla mamma har gjort den just för dig fortsatte hon och tonfallet blev nästan ömt.
Så lade hon pojken till rätta i Saras famn och makade bröstvårtan mot barnets trekantiga mun. Hon stödde hans huvud med ett fast grepp om nacken. Det såg brutalt ut, men pojken klagade inte. Sara kände hur läpparna och tunga formades i sugrörelser. En ny känsla drog genom bröstet och hon insåg att det var mjölken som strömmade till. Ett nytt ljud hördes i rummet.
– Han sväljer, sa Elisabeth och log.
Andäktigt satt Sara och såg på sitt barn. Hon vågade inte röra sig, rädd att han skulle tappa taget.
Elisabeth tog ett steg bakåt och betraktade sitt barn sedan lät hon blicken fara över de landstingsblå väggarna, stolen där Sara hade sin necessär och skåpet där de hängt Saras kläder. Där fanns inga blommor, inga presenter inga prydnader av något slag.
Men det var ett enskilt rum. Och det rummet hade Sara fått inte för att hon haft en extra svår förlossning utan för att hon var sin mors dotter. Politiker, popartister och personal, mera VIP än så kan man knappast bli på svenska sjukhus år 2014.
I tio minuter var det tyst. Rummet andades en stilla frid. Pojken åt och kluckade. Sara höll honom så försiktigt som om han varit sprödaste glas och Elisabeth njöt av ögonblicket. Så släppte barnet taget om bröstet och vred på huvudet.
– Duktig pojke, sa Elisabeth och tog honom ur Saras famn.
– Men…
– Luta dig lite. Jag ska bara byta på den här unge mannen. Kom här nu Pelle Jöns.
– Mamma, kalla honom inte så.
– Hå. Det är vad han heter.
– Han heter Per Jönsson Lund. Och…
– Jag vet, jag vet. Men när han hamnar på dagis inne i Helsingborg spelar det ingen roll att Per Jönsson eller Jöns Persson är namn som gått i arv sedan sextonhundratalet. Han kan lika bra vänja sig med detsamma.
Sara gjorde en grimas. Inom sig visste hon att modern hade rätt. Per Jönsson är ett namn som inbjuder till kommentarer. Hon hörde bebin protestera högljutt när han blev avklädd, men det verkade inte angå henne.
Hon lutade sig mot de knöliga kuddarna och blundade. Hon var trött och kroppen mörbultad. Hon hade hört sin svägerska tala om endorfinkick och stor glädje. Själv verkade hon ha fått en Valiumkick. Tröttheten vällde över henne som en klibbig massa. Hon ville bara vila och vara i fred.
– Hur mår du? Moderns röst ryckte henne upp ur ett träsk av sömnighet.
– Bra. Eller. Tja som väntat. Så sa hon snabbt:
– Jöns svimmade.
Det var lika bra genast avslöja den där lilla genanta händelsen. Mamma skulle i alla fall höra det av barnmorskan vi första bästa kaffepaus.
– Var det inte lustgasen? Det sa Britta i alla fall. Barnmorskan alltså. Vad säger du om det Pelle Jöns? Pappa tänder på medan mamma föder barn.
Sara hörde sin mor skrocka litet över barnbarnet.
– Nu är det din tur.
– Vad?
– Nu ska du duscha och tvätta håret.
Elisabeth lade sin dotterson i den lilla plastbacken, som Landstinget kallade babysäng och stoppade om honom hårt. Han blundade redan och slumrade snart.
– Duscha?
– Det blir skönt.
– Åh mamma.
Sara hade gjort en kattvätt samma morgon. Stänkt vatten över ansiktet och satt upp håret med en snodd. Sedan hade hon på darrande ben tagit sig de tre stegen till sängen igen. Vägen till tvättrummet var lång. Ut i korridoren och så fyra dörrar bort. Som ett Maratonlopp. Eller tjejmilen kanske. Det fanns somliga som sprang den varje år.
De gav sig iväg tillsammans mor och dotter. Sara stödde sig mot väggen med en hand och höll en handduk i den andra. Elisabeth gick bredvid med necessären i ena handen. Med den andra drog hon plastbacken med sin dotterson. Sara hade vägrat att gå ifrån honom ens för tio minuter.
Steg för steg gick de längs korridoren.
– När jag föddes låg man till sängs i tio dagar, började Elisabeth.
– Jag vet, jag vet, muttrade Sara.
– Och behövde inte byta en enda blöja.
– Och dog av blodpropp.
– Åkte hem med en främling.
– Med mig fick du sex dagar.
– Då hann amningen komma igång. Och man kände sig som en människa.
– Verkligen?
Sara undrade om hon någonsin skulle känna sig som sig själv igen. Hon kände inte igen sin kropp. Det hade liksom gått an under det halvår som magen vuxit, men nu. Den var inte gravid, den var inte sådan som en varit för ett år sedan då hon stod brud. Den var främmande.
– När ska du åka hem?
– I dag om jag vill.
De stannade mitt i ett steg och såg på varandra. När Sara sagt orden insåg hon vad de innebar. Idag, i morgon eller senast om två dagar skulle hon vara hemma på gården. Ensam om ansvaret för den där lilla människan som inte ville äta.
– Jag har erbjudit mig, sa Elisabeth litet stelt.
Sara svarade inte. Det var den där gången med vaggan. Sara hade letat fram den gamla ärvda trävaggan som Jöns pappa och hans förfäder legat i. Den var låg och grovt tillyxad. I tre dagar hade Sara skurat träet, klippt skumgummi till en madrass och sytt nya lakan. Stolt hade hon förevisat den för sin mamma som utropat:
– Men gumman det där går inte.
– Vad då går inte?
– Den är så låg. Du ska böja dig ner och lyfta upp barnet tjugotre gånger om dagen i månader! Du får ont i ryggen. Tänk praktiskt. Jag köper en ny säng åt er. Och den ska du ställa här, mellan byrån och badrummet. Inte bredvid din säng.
Så hade hon fortsatt att kommentera skötbord och kläder tills Sara utbrast:
– Men mamma var inte en sån Messerschmidt:
– Besserwisser heter det, hade mamma svarat med ett leende.
Då hade Sara gråtande låst in sig i badrummet och inte kommit hem förrän Elisabeth åkt sin väg.
– Jag har komp att ta ut. Jag kommer gärna och hjälper till, jag vet att du behöver det. Jag vet hur det är, fortsatte mamma, medan hon stödde Sara de sista stegen mot duschrummet.
Sara tog stöd mot väggen och öppnade munnen. Plötsligt for allt ur henne. Alla orden hon borde ha sagt för länge sedan.
– Mamma, du tror du vet allt och kan allt. Du bara tjatar och tillrättavisar mig. Gör si gör så. Inte ens när du skojar är du snäll. Du låter mig inte ens pröva. För dig är jag bara ett barn. Jag är vuxen nu. Bara för att du är barnmorska tror du att du är en så fantastisk mamma. Men du är bara en nedra Besserwisser.
Hon hade velat säga mycket mer, men tårarna kvävde henne.
Elisabeth betraktade henne en stund. så sa hon långsamt och tydligt.
– Men jag är en fantastisk mamma. Jag vet det. Har alltid vetat det. För du är beviset. Du är enastående Sara. Duktig, snäll till och med vacker. Du är klok också för du lyckades med det som jag inte klarade. Du har valt en god man som far till ditt barn. Du kommer att bli en mycket bra mor själv. Det vet jag.
Sara såg på sin mor. Hon blinkade häftig men några förargliga tårar rann ändå över kinderna och stannade i mungipan. Hon snörvlade.
– Åh mamma, sa hon.
– Man blir så gråtmild av att få barn. Och av att få barnbarn också verkade det som, sa Elisabeth och snörvlade litet hon med.
Hon öppnade dörren till duschen och när hon kontrollerat att de var ensamma sa Elisabeth raskt med ovanligt sträv röst.
– Jag vet att jag sårade dig. Jag kränkte dig. Behandlade dig som om du vore ett barn. Jag är ledsen. Jag borde ha låtit dig ordna själv för Per. Jag gör ofta så. Men jag lovar. Ja. Jag lovar att försöka bättra mig.
– Det är okej, mamma, sa Sara.
– Men då måste du lova att uppföra sig som en vuxen. Säga ifrån i stället för att låsa in dig i badrummet. Det är så improduktivt. I synnerhet här, sa Elisabeth och pekade på dörren som var utan lås.
– Åh mamma. Du är en sån Besserwisser, fnissade Sara.
– Messerschmidt heter det, svarade hennes mor.