Torbjörn Lund betraktade kvinnan som just lämnat hans affär och gick över gatan med raska steg. Han suckade och betraktade silverbägaren han höll i handen. Den var vacker, ren i linjerna med ett snirkligt bladmönster längs kanten. Han öppnade ett skåp och ställde in den. Så drog han åt sig kassaboken och skrev in sitt köp. ”Silverbägare, 1700-tal”, han tvekade och plitade sedan dit några siffror. Omigen betraktade han skåpet, som om hans blickar kunnat tränga genom trädörren och nå den lilla silverpjäsen innanför.
Han suckade. Hur länge skulle han kunna hålla på som han gjorde? Vad hände om någon kom på honom? Så ryckte han på axlarna. Han var sin egen. Ingen skulle avslöja honom. Inte heller Britta Waldén som just lämnat hans butik.
Det pinglade i den lilla klockan vid dörren. Snabbt reste sig Torbjörn. Hans far, som drivit affären före honom hade inpräntat i sin son att man aldrig, aldrig utom möjligen då man hade feber, satt ner i butiken, då det fanns kunder där.
Även den här gången var det en person som ville sälja i stället för att köpa. Torbjörn granskade höganäskruset, gav ett pris, höjde det, försiktigt då kunden protesterade och betalade sedan vad han redan för början bestämt var lagom.
Kunden gick en släng runt butiken och lyfte på ett och annat. Det blev ofta så. Den som säljer något som stått länge på en hylla, tycker att pengarna känns lättförtjänta. Det är roligt att byta dem mot en annan antik tingest, som man valt själv. Och så kan man ju låtsas att man gjort ett fynd förstås.
– Var det inte en sådan här, de visade på Antikrundan? sa damen.
Torbjörn betraktade vasen hon höll i handen. Den var grön och bullig, han visste precis vad hon tänkte på, men sa dröjande.
– Nej, det tror jag inte.
– Jo, jag är säker, blev svaret. Hon vände på vasen och granskade de otydliga märkena i botten.
Torbjörn väntade. Han hade lärt sig att vänta, med just rätt uttryck i ansiktet. Ett slags avvaktande, som om han hoppades att han skulle få saken såld och hoppades på att priset inte var för högt. Ibland lade han också ansiktet i lite enfaldiga veck. Det passade för kunder, som den här kvinnan. De som trodde att de visste mer än han och kunde göra verkliga fynd i en antikaffär. Kvinnan såg på prislappen och sedan på sin handväska. Det var som om hon räknade pengar genom det tunna lädret.
– Kan vi säga, samma pengar, som jag fick för höganäskruset? undrade hon.
– Tja. Torbjörn drog på det.
– Jag lägger tjugo emellan!
– Trettio!
– Vi säger så!
Torbjörn slog in den lilla vasen i tidningspapper och drog fram en plastkasse under disken. Sedan såg han efter sin kund. Hon var belåten och det var han också. Till skillnad från henne visste han vem som gjort dagens goda affär.
Resten av dagen var som vanligt. Han dammtorkade, diskade en kaffeservis, som i många år stått i skåp.
– Mamma tyckte den var för fin för att användas, och nu är hon död, sa den medelålders kvinna som lämnat in den.
Hon hade blinkat några gånger för att mota undan tårar och fortsatt:
– Vi är fyra barn, det fanns fem serviser. En måste bort. Hon kunde väl ha dukat med den i stället för det fula vardagsporslinet, det med bara spruckna tallrikar.
Torbjörn hade förstått vad hon menat och tyckte som hon att det var tråkigt att så många människor bara sparade sina vackra saker och sedan brukade sådant som var fult eller slitet bortanför vacker patina.
Britt Waldén gick längs Kungsgatan mot den nya inredningsaffären. Hon skulle köpa en vit vas där, för det visste hon att sonhustrun önskade sig i födelsedagspresent. Nu hade hon pengar till gåvan. Silverbägaren hade stått nästan bortglömd i hennes skåp länge nu. Hon skulle inte sakna den. Hon försökte minnas vem som givit henne den. Och när? Var den från hennes makes släkt? Ja visst. Göstas moster hade i sin tur ärvt den. Den hade varit från sent 1700-tal, det syntes på stämplarna. Hon hade granskat dem under lupp samma morgon. Och bra betalt hade hon fått också. Faktiskt mer än hon räknat med.
Han var snäll Torbjörn. Han hade alltid varit snäll.
Och trevlig. Lättpratad. I dag hade hunnit med att tala om Florens medan han granskat hennes bägare. Bägge hade varit där, bägge ville tillbaka, om de bara fick ”rätt” ressällskap.
Hon mindes att de haft ett gott öga till varandra redan i småskolan. De hade inte sett varandra sedan den dagen de tog realen. Britta kom ihåg hur de blygt tagit i hand och gratulerat varandra. Hon hade fått ny klänning och högklackade skor, han hade använt samma mörka kostym som han fått till konfirmationen. Hon erinrade sig hur hans handleder stuckit under kavajärmen. Lite knotiga med stora händer och en ny klocka. Han hade förevisat dess finesser för henne.
– Den har datum, hade han sagt. Och man behöver inte skruva upp den, det räcker att man rör handen, så här.
Han hade vinkat lite.
– Oj, hade hon sagt, mest imponerad över att han fått denna sjangtila gåva i förskott. Hon visste att mor och far köpt henne ett armband i guld, men det skulle inte överlämnas förrän till middagen hemma, tillsammans med en peng från moster och en liten silverdosa som mormor haft på sin byrå i många år.
Nu tänkte Britta på den där silverdosan. Den stod på hennes byrå. Hon hade sina ringar i den. En tunn, sliten förlovningsring, en lika sliten vigselring och så ringen med diamanten, som hon fått till silverbröllopet. Ett år efter begravningen hade hon som vanligt sträckt ut handen för att dra dem över sitt ringfinger. Så hade hon sett på dem och tänkt:
– Han är borta nu. Verkligen borta. Jag saknar honom och kommer att sakna honom, men vi är inte längre en enhet, ett par. Nu är det dags att leva ensam.
Sedan hade hon för första gången i sitt liv satt sig ner och funderat över vad hon själv ville göra om hon inte behövde ta hänsyn till någon annan. Och hon hade fattat flera beslut. Hennes bägge söner hade blivit mycket upprörda då hon flyttade tillbaka till sin barndoms stad.
– Men du känner ingen där! hade de påpekat.
– Du blir ensam, sa svärdöttrarna.
– Du får inget jobb, sa sönerna.
– Vad ska du leva på? frågade de unisont.
– Jag klarar mig nog, hade hon svarat dem. Jag känner fortfarande människor i stan och om jag inte får något jobb hankar jag mig fram på pengarna pappa lämnade.
De hade inte gillat det sista. Britta trodde att det var det stora problemet. De var rädda om arvet. Ibland förvånade de henne. Varifrån hade den kommit, deras snikenhet, deras missunnsamhet? De tycktes henne så främmande. Hade hon verkligen fostrat dem till sådana materialister? Eller var det ett nedärvt drag från Gösta, som kom från en lång rad av handelsmän, som alla gjort goda affärer och samlat i ladorna.
Kanske var det hennes svärdöttrar som frammanat det här draget. De liknade varandra de där två. Långa, slanka blondiner med kalla ögon och välmanikyrerade händer. De var mycket upptagna och hade aldrig tid att bara sitta ner och prata med Britta. Hon fick vara barnvakt, det fick hon, annars var det var alltid en mobil som ringde, eller något barn som skulle hämtas. Och var det vacker väder en söndag skulle man till golfbanan.
Britta blev trött bara av att tänka på det. Hon promenerade i ur och skur och åt aldrig friterad potatis, det höll hennes midja smal och blodtrycket på en lagom nivå.
Britta hade flyttat. Hon hade sålt den stora våningen i den stora staden och flyttat till tre rum och kök. Sönerna fick en del av vinsten. Ett förtida arv, sa hon och undrade om de var intresserade av matsalsmöblemanget, flygeln eller den gamla Karl Johans-soffan.
De bara fnös. Gamla möbler ville ingen ha, men postväxeln passade bra. De sa tack och kysste på kind.
Britta sålde möblerna och satte in pengarna på ett konto. Hon fick faktiskt ett arbete. Nu skötte hon redovisningen för en liten målarfirma i stan. Det var inte ett heltidsjobb och lönen räckte bara nätt och jämnt till mat och hyra. Allt annat betalade en pensionsförsäkring och hennes sparkapital.
Det var också en gammal skolkamrat som drev målarfirman. Britta hade trevande nått fram till sina gamla kamrater, men också skaffat sig nya. Det var inte som förr, men inget är som förr i tiden och Britta var nöjd. Hon ville inte leva i det förgångna.
När hon köpt den vita kantiga vasen, som var modern, och fått den inslaget i grönt presentpapper med vita band, gick hon mot biblioteket. Hon tyckte om att sitta där och läsa tidningen. Inte dagstidningen utan de glassiga månadsmagasin, som hon inte tyckte hon kunde unna sig riktigt. Biblioteket hade några sköna fåtöljer vid tidningsavdelningen. Det fanns bara en enda nackdel. Man kunde inte ta sig en kopp kaffe medan man läste.
Läshörnan var tom, så utan att skämmas, placerade hon sin kasse på golvet vid den bästa stolen och plockade åt sig tre tidningar.
Med en suck av välbehag öppnade hon den första tidningen. Den handlade om antikviteter och hon tyckte om att betrakta bilder av sådant hon själv hade i skåpen och beräkna vad hon skulle få om, eller snarare när hon sålde det.
Då såg hon den. Den var avbildad längst ner på en högersida. En vacker liten silverbägare med en snirklig bård högst upp. Hon läste vad som var skrivet om den och såg sedan priset.
– Nej, nu! sa hon halvhögt.
En man, som läste en tidning om modellflygning gav henne en sträng blick. Hon mindes att hennes lärare i tyska hade gjort samma sak. En enda blick och klassen hade hukat sig som under ett piskrapp. Den sortens lärare var utrotad hade hon förstått. Det var kanske bra.
Hur som helst, hon rättade till sina läsglasögon och läste artikeln en gång till. Sedan lade hon ihop tidningen, reste sig och letade rätt på mappen med gamla nummer av samma tidning.
Noga gick hon genom dem och granskade varje föremål, som liknade något av det hon sålt till Torbjörn. Hon tog upp sin almanacka och började anteckna, skrev en lång rad med siffror och adderade dem.
Slutligen lade hon tillbaka tidningarna och såg rakt fram.
– Den gamle skojaren, sa hon.
Mannen med modellflygplanen ryckte till. Kanske hade han dåligt samvete.
Britta lutade sig bakåt i stolen och tänkte. Vad skulle han säga, Torbjörn? Hur skulle han tackla hennes anklagelser? Vem var han innerst inne? Hon försökte få det han gjort nu att passa in på minnesbilden av den pojke han en gång varit. Jo. Det kunde stämma. Hon insåg att han totalt missbedömt henne och hennes situation. Och hon hade missbedömt honom.
En diskret harkling nådde henne. Mannen som läst om modellplan var borta och hans ställe satt en ung flicka med svart hår och silverringar genom ögonbryn och näsvingar. Britta riktigt hoppade till. Så förstod hon. Flickan trodde att hon hade somnat.
Rodnande blinkade Britta. Hon tyckte inte om att unga människor tog henne för gammal. Hon var inte gammal. Sextio och lite plus, inte mer.
– Ursäkta, sa flickan. Läser ni den tidningen?
– Nej, inte egentligen.
– Får jag ta den då? Jag gillar gamla saker.
– Visst, sa Britta.
Hon fick bita ihop för att inte lägga till Lilla Vän, för hon misstänkte att den som hade korpsvart hår och tre ringar i ansiktet inte ville kallas Lilla Vän av främmande medelålders damer.
Sedan såg hon på böckerna tösen hade under armen. Konsthistoria och arkitektur. Hon var mer än intresserad av ”gamla saker”, den här flickan.
– Läser du konsthistoria? frågade hon.
Flickan log och började tala.
När Torbjörn dagen därpå såg Britta öppna dörren till butiken, blev han lite förvånad. Hon hade kommit en, möjligen två gånger i månaden under arton månader. Nu var det två dagar i rad. Sedan såg han hennes ansiktsuttryck och skymtade den hoprullade tidningen, som stack upp ur hennes kasse. Då sjönk modet.
– Bjuder du på kaffe? undrade Britta och lyfte kartongen hon höll i höger hand.
Torbjörn skyndade sig att fylla på färskt vatten och måtta upp kaffe. Han diskade den gamla muggen han brukade använda och drog fram en annan ur skåpet.
– Socker? frågade han, mest för att vinna tid.
– Nej, tack!
Britta slog sig ner och betraktade honom med så allvarliga ögon att hans knän nästan darrade. Han hade alltid tyckt att hon hade vackra ögon och vackrast var de då hon var allvarlig. Eller kanske var de ännu vackrare då hon log? Han kunde inte avgöra det. Antagligen var det just hennes skiftande ansiktsuttryck som gav hennes ansikte skönhet. Modstulen anade han att han såg henne för sista gången. Hon hade avslöjat honom. Kände hon sig dum? Vad skulle hon göra?
Britta öppnade den lilla kartongen.
– Jag köpte några bullar på Wienerbageriet.
– Tack.
– Det är väl det minsta man kan begära.
Torbjörn teg och slog ner ögonen, som en skamsen skolpojke.
– Vet du, fortsatte Britta. Jag hittade den här tidningen på biblioteket. Sedan köpte jag ett eget ex, för man får bara låna gamla nummer och jag ville visa dig en sak i senaste numret. I den här tidningen ger de rekommenderade priser på sånt som jag sålt till dig.
Torbjörn satte sig.
– Och, så jämförde jag, vad jag fått av dig med vad som rekommenderades i tidningen.
Torbjörn såg ner på sina händer. Britta lade huvudet på sned och sa:
– Vet du vad jag kom fram till?
– Ja.
– Femtontusen kronors skillnad. Du har lurat mig Torbjörn.
– Jag, började han.
Då lade hon sina händer över hans och böjde sig så långt fram att han kunde känna hennes andedräkt längs sin kind.
– Det var så snällt. Men fullkomligt onödigt.
– Jag tänkte…
– Jag vet. Du trodde jag var fattig. Och så gav du mig för mycket för sakerna. Men det är inte så. Tvärtom. Du förstår…
Kaffeautomaten gav ifrån sig ett ilsket spluttrande ljud. Kanske var den rädd att glömmas helt och hållet. Britta reste sig och hällde upp åt dem bägge.
Så satte hon sig igen och började förklara.
– Mina barn, de vill inte ha mina fina saker. De vill ha nya ting. Inte gamla silverbägare, utan nya vaser i vitt porslin. Inte handblåsta vinglas som rymmer en halv jungfru utan nya, stora på hög fot. De vill inte ha vita damastdukar i vitt kallmanglat linne, utan löpare i bomull och viskos. De vill inte ha de saker jag såg omkring mig i min barndom, alla de ting, som i och för sig är värdefulla, men framför allt påminner om människor jag mins eller har glömt, kanske aldrig ens mött. Släktklenoder, allt sånt som andra kvinnor före mig putsat, tvättat och varit stolta över. Allt sådant saknar värde för dem.
Omigen sved minnet. Hon hade putsat de ärvda silverljusstakarna och överräckt dem till det nykonfirmerade barnbarnet med några inövade ord. Och då sa hennes son, flickans far:
– Kunde du inte kostat på henne något nytt?
Vad hjälpte det att tala om hur mycket ljusstakarna var värda då? Eller hur de i många år stått på en buffé i matsalen hemma hos Brittas mormor och morfar. Gåvan som hon varit så glad att kunna överlämna, hade plötsligt blivit värdelös. Ett loppisköp, utan ändelsen fynd.
Just det berättade hon inte för Torbjörn. Hon förmådde inte, då hon skämdes över sin egen son.
I stället tog hon en klunk av kaffet. Det var starkt och piggade upp.
– Jaha, sa Torbjörn.
– Du menade väl, sa Britta.
De bet i varsin bulle. Det var mjuka bullar med socker utanpå och en rejäl klick vaniljkräm inuti. Britta kände hur hon blev smetig om läpparna och lät tungan glida ut för att slicka upp sockret. Plötsligt märkte hon hur Torbjörn blev helt stilla och bara såg på henne.
– Vad är det? frågade hon och började frenetiskt torka med en pappersservett hon hittade i handväskan.
– Inte så. Tvärtom, svarade han.
Han böjde sig fram och smekte bort en smula som hamnat strax utanför hennes högra mungipa. Gesten var så öm och sensuell att hon slöt ögonen.
När hon öppnade dem igen möttes deras blickar.
– Du var alltid så snäll, sa hon.
– Du var så vacker, svarade han.
– Du är snäll nu med.
– Du är fortfarande mycket vacker.
De skrattade lite generat.
– Pengarna, sa Britta försiktigt.
– De är dina, sa Torbjörn snabbt.
– Vi kunde resa till Florens, sa Britta blygt.
– Men butiken, började Torbjörn.
– Du kan stänga en vecka. Om inte, så vet jag en ung dam, som kanske kan passa den åt dig. Hon är, ska vi säga, apart, men kunnigare än man tror.
– Då säger vi så, avgjorde Torbjörn.
Britta hällde upp påtår. Hon log. Sedan plockade hon upp broschyren från resebyrån. Snart hade de så trevligt att Torbjörn nästan satt kvar då dörrklockan pinglade.