– Klarar du dig nu? Taxichauffören släppte ner väskan strax innanför ytterdörren.
– Ja då, svarade Maria, med större säkerhet än hon egentligen kände.
Han dröjde vid dörren. Lägenheten var inte stor, han kunde se hela från sin plats vid dörren. Köket och sovrummet reflekterades i den stora spegeln, som hängde på väggen i hallen.
Det luktade instängt och oanvänt. Ändå hade hon bara varit borta i tre dagar. Längre än så fick man inte stanna på BB nu för tiden. Det visste han. Han tog emot betalningen, tvekade och frågade sedan:
– Mat. Har du mat hemma?
Maria tänkte: Han ser snäll ut. Undrar om han har fru och barn. Varför jobbar han på julafton? Firar han inte jul? Och varför är han så snäll emot mig? Hon sa:
– Det fixar sig.
– Okej då. God jul. Och lycka till med den lille.
– Det är en flicka! Ett snabbt leende for över hennes ansikte. Omedvetet rätade hon på ryggen.
Maria stod en stund och lyssnade när hissdörren slog igen med ett sugande ljud. Så gav sig hissen iväg och hon var ensam. Rummen runt henne var rummen dunkla fast det var mitt på dagen. Utanför stod himlen vinterblå. Tvehågsna snöflingor singlade mot marken utanför hennes fönster. Ovanför henne spelade man en julsång hon kände igen.
Hon tände adventsstaken i sovrummet och stjärnan i köksfönstret. Den var alldeles för stor för det lilla fönstret, men hon hade inte kunnat motstå dess orientaliska prakt då hon stått i novembergloppet och sett den lysa i ett skyltfönster.
Stjärnan var röd och orange med slingrande ornament i grönt och guld. När hon tände den blev allt ljusare och kändes mera julaktigt.
Valhänt gav hon sitt barn mat. Hon hade i alla fall mat åt flickan och resten skulle väl ordna sig på något sätt. Nu var hon hemma i sina egna kläder. Ändå skulle hon aldrig bli den samma. För alltid hade detta barn förändrat henne.
Hon värmde vatten till en kopp örtte, när det ringde på dörren. Hon riktigt hoppade till. Vem kunde det vara? Vem, visste att hon var hemma? Försiktigt öppnade hon dörren och såg ut innan hon hakade av kedjan.Tre kvinnor stod utanför. De var sinsemellan så olika att det var som om man tagit en mor eller mormor från var kontinent och ställt dem i trapphuset.
– God jul, sa de i kör.
– Hej, sa Maria förvånat och sedan steg hon åt sidan och släppte in dem utan att ens tänka sig för.
Den som först klev in över hennes tröskel var en bred svart kvinna, klädd i en vidärmad klänning av bomullstyg. Maria blinkade inför det kraftfulla mönstret i gult, svart och brunt. Kvinnan tycktes fylla hela utrymmet mellan Maria och hallspegeln. Hon hade kraftiga ringar i öronen, medan håret var noga instoppat i en turban av samma tyg. Tygmassorna fladdrade när hon egendomligt självklart seglade in i köket och ställde två halvfulla matkassar på bordet.
Efter henne trippade en späd kvinna med sneda ögon och blänkande blåsvart hår med en skarpt rosa blomma i hårknuten. Hon kunde bara ta små, små steg i sin snäva blommiga kjol. Runt de slanka, bara armarna dinglade många tunna ringar. Hon höll en trave pizzakartonger i handen.
Den sista av kvinnorna påminde Maria om hennes egen mormor. Hon var den enda som var lämpligt klädd för snöovädret utanför. Hon knäppte av sig kappan och hängde den på galge, drog av sig en liten hatt och rättade till sina gråa lockar innan hon såg på Maria, som bara gapade.
– Vi såg att ni kommit nu, sa hon och log så att smilgroparna syntes.
De fick henne att se ung ut trots rynkorna. På det hela taget kunde Maria inte avgöra hur gamla de här kvinnorna var. Det verkade inte bara ålderslösa utan också tidlösa.
– Hur mår Barnet? frågade kvinnan i gul klänning utifrån köket.
– Bra, svarade Maria och kände hur allt runt henne gungade litet.
Lägenheten verkade plötsligt så varm och ljus. Det luktade gott också, kryddigt och sött. Som av indisk mat och modersmjölk i blandning.
– Hur såg ni det? frågade Maria och visste knappast själv vad hon menade med sin fråga.
– Vi såg stjärnan, sa kvinnan med blomman och ställde pizzakartongerna på bordet.
– Stjärnan? Maria rynkade ögonbrynen. Så förstod hon och kastade en blick mot köksfönstret. Den stora stjärnan måste ha synts ner på gården och till grannhusen också.
– Vi har med oss presenter, sa mormodern och överräckte en elegant kartong i julpapper.
– Tack, sa Maria artigt.
– Guld, rökelse och myrra, är så gammaldags, sa hon med turbanen. Det är trevligt, men inte sådant man behöver egentligen. Så vi tog mat.
Hon öppnade kylskåpet och började plocka in.
– Och barnkläder, sa den andra, som började ställa in torrvaror i skafferiet.
– Och blöjor, avslutade den tredje.
Varsamt öppnade Maria kartongen med barnkläder och förvånandes över kvalitén. Så mjukt och lent tyget var. Så välsytt, sömmar som varken syntes eller kändes. Hon hade aldrig sett något liknande. Kanske var det hemsytt, kläderna var utan lappar i nacken. Hon hoppades de tålde tvätt.
Maria såg hur tre par flinka händer ställde allt på plats. De hade bara burit in två halvfulla plastkassar, ändå fylldes både kyl och frys.
– Får vi titta på underverket nu?
De såg uppfodrande på henne och stolt gick hon före dem in i sovrummet. Tösen sov lugnt. Kvinnorna kuttrade över henne, vek undan filten, beundrade de små händerna och fötterna.
– Nu ska vi äta, sa kvinnan med de sneda ögonen. Maria är nog hungrig.
– Ja, erkände Maria nästan generat. Nu kände hon hur trevligt det skulle bli med mat och sällskap.
De bar med sig flickan ut i köket. Snart satt de alla och åt. Barnet gick ur famn i famn. Kvinnorna verkade omättliga i sin förtjusning. De pussade hennes runda kinder, beundrade hennes små händer, med fingrarna spretande likt sjöstjärnor. Bebin sov hela tiden, rörde på händerna, knep om de vuxnas fingrar och trutade med munnen som nyfödda gör. Hon var inte ovanlig bara unik.Maria njöt av sällskapet och pratet omkring henne. Kvinnorna hade så vackra röster. De talade i mun på varandra, avbröt varandra som kvinnor gör när de känner varandra väl. De skrattade mycket och drog med Maria i samtalet. De gav henne goda råd om amning och skötsel. När de ätit upp satt Maria på en köksstol och ammade medan hennes gäster dukade av, diskade och torkade köksgolvet. Sedan såg de på varandra.
– Vi ska gå nu, sa hon som verkade ta täten i alla sammanhang, den stora svarta kvinnan.
– Nu klarar du dig, sa den gråhåriga.
– Måste ni gå redan? Maria kände sig kluven. Hon önskade att de skulle stanna ändå kände hon att det skulle bli skönt när de gått.
– Ja. Nu är vi klara här.
Maria lyfte upp sitt barn och höll henne på axeln när hon följde kvinnorna ut i hallen. Och precis som tidigare stod hon kvar och lyssnade efter hissen när hon stängt dörren efter dem.
Maria skötte sitt barn tills det blev julnatt. Då släckte hon alla lampor utom stjärnan i köket och lade sig att sova. Det var första natten de sov hemma, hon och hennes barn. De låg nära varandra i samma säng.
Stjärnan i köksfönstret lyst. Det svaga ljuset reflekterades i hallspegeln och föll in i sovrummet, där det låg som en skimrande gloria över barnets huvud.