Jon stängde dörren bakom sig och ropade inåt våningen: ”Nu är vi tillbaka morfar.”

Han knäppte loss Kickans koppel och hon kilade iväg med klorna klickande för varje steg hon tog på de mattlösa golven. Hon stack direkt in till husse, snodde runt bredvid hans stol, som om hon ville berätta:

”Det var en skön promenad, lagom lång och jag har gjort både kirre-birr och bommeli-bom och skrämt en ekorre. ”

Husse böjde sig ner och klappade hennes strävhåriga taxrygg och hon stod stilla en stund innan hon med en snabb längtansfull blick på soffan gick bort till sin egen korg, snodde ihop sig och lade sig till rätta.

Jon stod i dörren och betraktade sin morfar.

”Hade ni trevligt?”

”Jadå. Kickan skrämde en ekorre så den for upp i ett träd.” De skrattade båda.

”Ska jag handla nåt åt dig?”

”Jag vet inte. Kaffe, kanske och bröd till frukost”

”Sitt kvar du. Jag tar en titt i köket på vägen ut.”

Jon gick fram till morfaderns stol och böjde sig ner över honom.

”Du är en snäll pojk”, sa den gamle när Jon lade armarna om honom i en snabb kram.

”Jag tittar in i kväll. Nu ska jag till jobbet.”

”Är du beredd för nästa patient, Jon.”

Det var Harriet hans favoritsköterska. Hon hade jobbat på vårdcentralen i snart fyrtio år. Hon var den sista resten av ett gammalt hederligt husläkarsystem. Hon visste vem av hans patienter som var sjuk och vem som kom för att de inte hade någon annanstans att ta vägen med sina bekymmer och sin oro.

Nu stod hon innanför dörren med en journal i handen.

”Det är lilla Märta Konradsson.”

”Jaha.”

”Hon flyttade hit till stan för åtta månader sen, ungefär ett halvår efter det att hennes man dött. Hunden hade dött året före dess. Hon har en dotter här och några barnbarn, alla jobbar och sliter och ingen har tid för henne egentligen. Fast dom försöker.”

”Jaha.” Jon öppnade den bruna pappmappen och började bläddra.

”Så resultatet är att hon kommer hit, varje månad ibland oftare. Ont i magen. Ont i hjärtat, sover illa och så vidare.

Harriet mötte hans blick och sa snabbt: ”Det är klart att hon är sjuk, men ännu mer är hon ensam och uttråkad och har ingen att laga mat åt och ingen som svarar när hon sitter framför TV:n och säger: ´ Men vad har hon på sig?´”

Jon började skratta, men Harriet fortsatte meningen:

”Har du inte tänkt på det? Hallåorna går an och tjejerna som läser nyheterna. Men artister? Vad har dom på sig? Och håret. Jag bara undrar. Kam? Äger dom ingen?”

Jon skrattade glatt och Harriet vände sig mot dörren. Med fingrarna på det stålblanka handtaget fyrade hon av en sista replik.

”Märta Konradsson skrattar för litet också. Det är jag säker på.”

Fru Konradsson hade sin dotterdotter i följe. Själv var hon liten och rund, koftan stramade över magen och hade grått hår i en missklädsam frisyr. När Jon undersökte henne och med nyvärmda händer (han andades alltid i dem först) trevade över hennes kropp märkte han att både hon och hennes underkläder var solkiga och behövde tvättas.

”Hjärtat tickar bra”, sa han. ”Det verkar inte så farligt. Hur ofta får ni hjärtklappning?”

Den gamla såg oroligt på sin dotterdotter som puffade henne uppmuntrande i sidan. Hon var i Jons egen ålder, knappt trettio gissade han, med svarta snäva skinnbyxor och en rosa tröja som smög längs en kurvig kropp. Håret var rött och prytt med åtta små gnistrande spännen. Jon undrade om hon föll inom ramen för Harriets: ”Vad gör dom med håret?”

Han tyckte det var fint.

Hon log.

”Berätta nu mormor.”

Och den gamla talade om att hjärtklappningen var värst på eftermiddagarna, och besvär med magen och ingen aptit och dålig sömn.

Jon nickade och antecknade och tog ett blodprov och lämnade med en bägare till urinprov.

En stund senare satt de alla tre åter på hans kontor och han lade upp rätt sida på datorn.

”Jag skriver ut en dos med sömntabletter till. Men kom ihåg nu. Ta inte varje kväll. Det är faktiskt inte farligt att ligga sömnlös ibland.”

Den gamla fnös som om hon anat att Jon somnade så fort han lade huvudet på kudden om kvällarna. Det var inte sant. Ibland tog det fyra minuter.

”Och försök att äta ett lagat mål mat per dag. Inte bara kaffe och smörgås. Det finns så mycket bra färdig mat att köpa. Sen kan man värma den i mikrovågsugnen.”

Dotterdottern nickade, men den gamla kvinnan fnös igen.

Jon skrev in receptet och mailade till apoteket och reste sig sedan. Kvinnorna hjälptes åt att samla ihop handväskor och kappor och gick. När Jon såg dotterdotterns välformade skinnklädda bak i dörren ropade han till.

”Hallå.”

”Ja.” Hon vände sig om och när hon uppfattade hans tvekan sa hon:” Jag presenterade mig visst aldrig. Gabriella. Eller Gaby.”

Hon sträckte fram handen och han tog den varm och fast mot hans egen.

”Sitt ner, så ska hon få ett nytt recept.”

Han tog fram ett gammalt receptblock ur en låda, tvekade lätt innan han började skriva på det gula pappret. Då han var klar log han och nickade, innan han rev loss lappen och räckte den till Gaby.

”Du ska läsa det. Och det är vad hon verkligen behöver.”

Gaby stoppade ner lappen oläst i byxfickan och försvann med snabba steg ut genom dörren. Han följde henne med blicken och precis innan hon svängde om hörnet vände hon sig och vinkade och log.

Han såg Gaby igen på söndagen. Han hade tagit Kickan med sig på en långpromenad genom parken och en liten sväng i skogen. Där trivdes hon bäst. Hon sniffade och nosade och Jon kunde se hur hon registrerade alla olika dofter och jämförde dem med ett register som hon ärvt från jagande förfäder. Han vågade aldrig släppa henne lös, fast han kunde se hur hon längtade.

Gaby och hennes mormor kom gående i maklig takt genom parken när han och Kickan kom ikapp dem. Gaby hade jeans på sig, han kunde se dem nedanför hennes blommiga jacka. Hennes mormor hade en grå kappa och en liten basker. Gaby höll den gamla under armen och pratade.

”Vi går ner och äter lunch. Så får du mat nån annan lagat.” ”Det kostar för mycket.” ”Jag bjuder.”

”Du ska inte lägga pengar på sånt.”

Om inte Märta varit litet döv så att Gaby, som man brukar talat onödigt högt, hade Jon antagligen inte hört dem. Men det var Kickan som såg till att de fick hälsa. Hon gjorde ett extraskutt som om hon känt igen en bekant, eller kanske en själsfrände för Märta böjde sig genast ner och klappade henne.

”Oh, en så söt hund.”

Kickan svängde och snodde och inbjöd till klapp. Hon stod stilla så att Märta kunde klia henne bakom örat och prata med henne också.

Så reste Märta sig mödosamt. Gaby sträckte ut handen och tog henne om armen och Märta pustade litet.

”Vi hade ju en pudel. En så rar liten en.”

Gaby blev generad, men log och sträckte fram handen.

”God dag på dig doktorn.”

”Jon. Jag heter Jon. Sa jag inte det? Ursäkta, det var illa.”

”Det stod ju på din skylt.”

Automatiskt tittade han ner på att kolla att skylten inte satt fram på jackan nu också.

”Vi är på väg ner till stan, för att äta lunch”, sa Gaby tydligt.

Märta började protestera, men Jon hakade på. ”Så trevligt. Jag gör er sällskap en bit. Min morfar bor här borta och det är hans hund jag har här.”

”Går han inte ut med den själv?” Gabys ton var spetsig.

”Han blev höftopererad för några veckor sen så nu sitter han i en stol och har tråkigt. Han kan gå ut, men han vågar inte ha både Kickan och kryckorna.”

”För livligt.”

”Ja. Kickan. Kryckorna är bara icke samarbetsvilliga ibland.”

Det var inget särskilt roligt skämt med Gaby skrattade villigt och Märta log.

Så började flickan: ”Mormor minns du våra grannar? Som fick passa en gammal tax.”

”Neej.” Den gamla rynkade pannan för att minnas.

”Det var, tjugo år sen och vår granne hade tre barn och väntade det fjärde. Hon fick passa sin svärmors tax som var uppfödd på leverpastej och chokladpraliner och tjock och lat. Vår granne, jag satt barnvakt där ibland, hade inte bil utan gick och handlade ett par gånger i veckan. Hon var ju hemmafru ingen tyckte nåt illa om det. Men taxen den vägrade gå. I alla fall hem. Då var den trött och det gick åt fel håll och vår grannfru hon släpade taxen efter sig och muttrade om rullskidor. Och till slut, lastade hon ur sin treåring och satte taxen i sittvagnen. Där kom hon röd och arg och höggravid uppför backen till sitt hus med tre ungar i släptåg, vagnen full med kassar och mat och ovanpå skinnpåsen satt den där feta taxen och njöt.”

Gaby skrattade och Jon skrattade också. De hade kommit fram till morfaderns port och Jon sa, som om han just kommit att tänka på det: ”Kan ni inte följa med upp? Jag bjuder på lunch. Eller morfar och jag.”

”Kan vi det?” Kvinnorna såg på varandra så sa Gaby:” Det är klart att vi kan. Kom nu mormor.”

Och efter en stunds övertalning följde de med hem till Jons morfar, som presenterades som Oskar.

De placerade Märta i soffan bredvid Oskar och med ett glas sherry framför sig. Hon smuttade förtjust på drycken och klappade Kickan som på något konstigt sätt hamnat bredvid henne i soffan.

”Ska jag kila ut och handla nåt snabbt”, viskade Gaby konspiratoriskt till Jon ute i köket.

”Nejdå. Här finns resurser. Jag tycker om att laga mat och nu när vi blir fyra är det ännu bättre.”

Gaby fanns sig i att vara handräckning medan Jon tog fram kycklinglår som låg i en ugnseldfast form med en skvätt olja och färdig marinad.

”Jag är ingen TV-kock precis.”

”Jaså. Vad krävs för det?”

”Att man kan prata. Och laga mat. Och är snygg kanske?”

”Han Per Morberg är ju snygg, men det är håret som han bara slänger med. Ugh!”

De skrattade och Jon gick till skafferiet.

”Vin har jag. Du kan få korka upp.”

Hon letade rätt på en korkskruv och han knäppte på ugnen.

”Så nu ska det tina litet och marineras medan ugnen blir varm.

”Lätt som en plätt.”

De skålade litet och kastade en blick in mot vardagsrummet där rösterna blandades.

”När jag var liten”, sa Gaby, ”och mormor bodde i ett hus i Västerås. Då hade hon ett skafferi som var så stort att man kunde gå in i det.”

”Hade hon virkade hyllremsor också?”

”Ja. Och stora bruna krukor med hemkokt lingonsylt.”

Hon tog en klunk vin och fortsatte: ”Hon var i farten jämt. Syltade och städade och tog hand om morfar. Det var han som var klen. Och så kom vi och hälsade på när det var lov för mamma jobbade mycket. Min pappa…”

Hon avslutade inte meningen och Jon frågade inte heller.

”Och så dog morfar och mormor flyttade hit för mamma var rädd att hon skulle bli ensam. Eller om mamma trodde att vi skulle få hjälp. Min äldsta syster har tre och jobbar med IT så du kan tänka dig hur hon har det.”

”Och du?”

”Jobb eller barn?”

Hon såg på honom en stund avvaktande och log sen.

”Singel med fast jobb.”

Och det var ju det han ville veta. Tre kvart senare var maten klar och Gaby hade dukat efter Jons direktiv med gul duk och blommiga papperservetter. Det serverades kycklinglår och kokt potatis, sås och gelé. Gaby hade hyvlat gurkan med osthyvel och lagt finklippt persilja ovanpå. Det såg mycket gott ut. Och det var gott.

”När Gaby var sju år…” Märta lutade sig fram över bordet.

”Sluta mormor, inte de där gamla historierna.”

”Jo, berätta”, manade Jon och Oskar satte handen bakom örat för att visa att han inte tänkte missa ett enda ord.

”Hennes storasyster hade ett marssvin.”

”En guldhamster.”

”Var det?”

”Ja en liten gul en.”

”Och för att pigga upp det där lilla djuret så satte Gaby honom på skivspelaren. Ni vet den där tallriken som snurrar och så satte hon på den. Hon tyckte att han skulle få åka karusell.”

Märta skrattade så tårarna rann och Oskar skrattade med. Jon betraktade Gaby med ögon som glittrade.

Hon rodnade och såg nästan förargad ut.

”Erkänn”, väste hon. ”Du hade räknat ut alltihop när du gav mig det där receptet.”

De stod i köket och plockade med disken. Han riktigt hoppade till, hade inte väntat sig att hon skulle bli så arg.

”Nej. Jag lovar. Jag hade inte…”

”Bra. För jag ingår inte i det här paketet. Hör du det.”

”Jag visste inte ens att det var ett paket.”

”Lyssna nu. Jag är lillasyster. Och i alla år har man bussat ihop mig med killar som blivit över. Såna som var kompisar till mina stora systrars killar. Eller någons brorsa eller bara nån, som blev över. Och det ställer jag inte upp på. Till skillnad till momor kan jag välja själv.”

Och innan han hann säga nåt marscherade hon i vardagsrummet och sa:

” Kom nu mormor, nu går vi.” Och Märta lommade efter.

Harriet stod i dörren till Jons kontor.

”Och vad sa du till Märta Konradsson som fick hennes dotterdotter att be om en annan läkare?”

Han svarade inte, slog bara händerna för ansiktet och skakade på huvudet.

”Det spelar ingen roll”, sa Harriet glatt. ”Det finns patienter så att det räcker till dig med.”

”Vad klagar hon över den här gången?”

”Hon är inte din patient?”

Han slog ut med händerna i en uppgiven gest och gick ut i korridoren för att få en kopp kaffe. Jon var trött. Våren hade kommit och övergått i sommar. Hans morfar kunde gå bra nu och promenerade med Kickan och handlade mat själv. Ibland bjöd han in Jon till ett parti schack och Jon spelade och förlorade varenda gång.

”Du tänker inte längre än till nästa drag”, sa den gamle och Jon gav honom rätt. Han tänkte inte tillräckligt långt.

Ute i korridoren stod Gaby med armarna i kors över bröstet. Jon övervägde ett ögonblick att vända om och gå tillbaka in på sitt kontor, men han var ohyggligt kaffesugen och detta var faktiskt hans arbetsplats. Så han marscherade på och stannade sen och hälsade vänligt.

”Hejsan Gaby. Är du här med din mormor?”

”Ja.”

”Hur är det med henne?”

Gaby gjorde en grimas. En solstrimma smög in från fönstret i väntrummet och slog gnistor i hennes hår. Hon hade kammat sidbena och satt i ett spänne så att hon såg ut som en skolflicka från sextitalet. Jon tyckte det var fint.

”Hon mår bättre än förut, medgav Gaby motvilligt. ”Men hon har brutit armen!”

”Vad.”

”Och det är ditt fel.”

”Mitt fel.”

”Ja.”

Gaby slog ner blicken och svängde litet med foten. Så sa hon med låg röst:

”Hon lånade grannens hund. En labrador. Och den drog iväg med henne så att hon snubblade på en trottoarkant och bröt handleden. Dom gipsar henne nu.”

”Jag förstår.” Jon drog på det.

Gaby fnös. Hon slog ner blicken och svängde med foten igen. Så sa hon nåt mest för att han inte skulle gå sin väg genast.

”Hur är det med din morfar?”

”Han är pigg igen”, svarade Jon, som kände igen en invit när den kom.

”Så han behöver ingen som vallar Kickan då?”

”Nej. Men. Men han gillar ju att ha sällskap. På promenaderna.”

”Jaha du.”

En stunds tystnad följde.

”Vet du”, sa Jon. ”Jag tänkte ta en kopp kaffe. Men jag kan vänta till Märta är färdig med gipsandet. Då kan vi gå till kafeterian och ta en kopp. Med ett wienerbröd eller en sån där geggig kokosboll som man alltid har på sjukhus.”

Gaby skrattade. ”Okej.”

”Om du kan vänta en timme.”

”Okej.”

”Om Märta kan vänta en timme.”

”Okej.”

”Jag var dum”, sa han.

”Och jag var också dum”, sa hon.

”Jag tänkte inte på att du kunde ta det så”, sa han.

”Jag var för snarstucken”, sa hon.

”Då ses vi här, nej i kafeterian om en timme.” ”Okej.”

Inne på sitt kontor kastade Jon sig över telefonen.

”Morfar? Hej det är Jon. Du. Ditt recept på hjärtmedicin. Jag har just ringt in det, så det är väl lika bra du kommer och hämtar det? Idag. Om en timme ungefär. Gå genom kafeterian jag hoppas jag hinner ta en kopp och prata lite.”

Gaby var inte så lättlurad, men Oskar och Märta blev förtjusta över att se varandra.

Efter några ”vad gör du här?”, hämtade Oskar en kopp kaffe och ett wienerbröd och slog sig ner.

De pratade och skrattade i mun på varandra alla fyra och inte förrän Jon reste sig med en ursäkt kom Oskar på att han hade ett recept att hämta. Jon gav honom den gula lappen och tog sen upp sin vita rock för att gå.

”Jag följer dig till hissen.” Gaby reste sig och lämnade de andra vid bordet.

”Var det samma sorts recept som du gav mormor?”

”Nej. ”Jon tryckte på den fyrkantiga knappen märkt HIT. ”Det receptet har jag bara skrivit ut en gång.” ”Synd, fler borde få det.” Gaby började treva i väskan och hittade en skrynklig gul lapp i ett fack.

Hon rodnade häftigt och skulle stoppa ner det igen.

”Kanske”, sa Jon långsamt, ”kanske jag ska skriva ut samma sak åt dig.”

Hon nickade häftigt. Så log hon och en glimt av hennes vanliga spjuveraktiga sätt kom fram.

”Men jag tror att jag måste be doktorn att då och då kolla att jag följer ordinationen.”

Han skrattade.

”Visst jag lovar. Ta två såna här och ring mig i morgon.”

Snabbt böjde han sig ner och kysste henne på vardera kinden. Hon log och kysste honom tillbaka. Två sköterskor kom ut ur hissen och Jon vinkade när han klev in.

Med receptet i handen gick Gaby mot utgången. I förbifarten vinkade hon åt sin mormor och Oskar som var djupt inbegripna i ett samtal.

Innan hon stoppade ner receptet i handväskan läste hon det omigen fast hon kunde det utantill.

Överst stod mormoderns namn inget mer.

Sen hade Jon skrivit med klara textade bokstäver:

Två kramar dagligen.

Promenader i friska luften.

Ett trevligt samtal om dagen.

Ett gott skratt vid varje lämpligt tillfälle,

Och kanske: en liten hund.