Snöfallet hade börjat redan på förmiddagen den 23 och givit alla shoppande julstressande människor en känsla av förväntan. Det skulle bli en vit jul! En sån där som man ser på bio, en sån som man mindes från sin barndom.
Snöfallet hade fortsatt hela dagen och nu täcktes gator och torg av ett tjock lager av vit snö, som rundade till alla former, dämpade alla ljud och gjorde den lilla stan lika vacker som på ett julkort.
Men under natten sjönk temperaturen och när julafton grydde var det klart och solen sken blekt.
Peter Lundblad stod vid sitt köksfönster och tittade ut. Minus 14. Brr.
Så vände han sig in mot rummet och såg på sina två barn, som satt vid köksbordet och doppade saffransskivor i choklad. Idag fick de bre smör på skivorna, är det jul så är det.
Barnen hade vaknat strax efter sex på morgonen, Peter hade lyssnat till deras tassande när Anton, fyraåringen, hade tassat in till sin stora syster Emma för att vakna ordentligt och tömma sin morgonstrumpa.
Som vanligt hade huggit till lite i hjärtat. Peter önskade så innerligt att de kommit till honom i stället för att ty sig till varandra. Men så var det ju. Han var en söndagspappa, och den grymma sanningen var, att det hade han varit under sitt äktenskap också.
Till semestern hade han sagt. Eller i helgen. Men sen kom helgen och han hade haft portföljen full med viktiga papper, och på semestern hade han spelat golf med en kund.
Han hade varit så förvånad när Eva en dag bara packat sina och barnens väskor och sagt: ”Nu flyttar jag. jag har träffat en annan, en som har tid att sitta med mig och prata och som hinner leka med barnen.”
Och så hade det blivit. Nu satt Peter i ett litet radhus och träffade sina barn varannan helg och resten av tiden kunde han jobba så mycket han ville. Då, faktiskt redan den första ensamma helgen hade han insett vad han slarvat bort. Men då var det redan försent. Eva hade tröttnat på brutna löften och övergivna föresatser, hon trodde honom inte, sa hon.
Barnen hade det bra, Peter visste det. De trivdes med den nye mannen och nu hade de fått ett nytt småsyskon också. Och de skulle tillbringa julen med pappa.
”Sin riktiga pappa”, sa Peter.
Peter hade tagit sig ledigt hela helgen och faktiskt förberett denna jul, som han aldrig gjort förr. Det fanns saffransbröd och köpt risgrynsgröt och mat. Han hade letat fram adventsljusstaken och julpynt. Igår hade de klätt granen av grönaste plast med idel nya kulor och girlanger.
Och i garaget fanns dagens höjdpunkt, väl förberedd. En stor plastpulka lastad med en säck, till bristningsgränsen fylld av paket. Och en komplett jultomteutstyrsel med mask och allt.
Peter såg ut genom fönstret. En liten stelfrusen trädgård, nu barmhärtigt täckt av mjuk vit snö låg mellan honom och gatan.
Han hade byggt en grillbänk, där i somras, under ensamma sommarkvällar när kaprifolen doftade och humlor surrade. Sen hade han serverat grillkorv till barnen och de hade ätit tills ketchupen nått deras öron.
Peter hade drömt om att bygga en koja åt dem, men på den lilla tomten fanns inte ens ett träd som dög att klättra i.
På andra sidan gatan låg en låg rad med sammanbyggda garage. Utanför det ena stod grannens lilla bil. Den skulle han inte få igång om det fartsatte att vara så här kallt.
Bortanför garagen låg en liten lekpark som nu var tyst och djupfrusen med alla gungor stilla och sandlådan sovande under fyra decimeter snö.
Och på andra sidan lekparken låg en rad med hyreshus, fyra våningar höga. Han kunde se en kvinna röra sig i ett fönster på tredje våningen.
Peter vände sig mot barnen igen.
”Vill ni ha mera?” sa han och höll fram korgen med lussekatter. Sen hällde han upp kaffe åt sig själv.
På tredje våningen i hyreshuset mitt emot Peters lilla radhuslänga stod en gråhårig kvinna och betraktade det frusna landskapet.
Gudrun Hallgren flyttade på sin elektriska adventsstake så att den stod exakt i mitten mellan de två trestammiga julstjärnor hon köpt till extrapris tre minuter före stängningsdags dan före julafton.
”Det blir en kall jul, Börje”, sa hon över axeln. ”Fast inte så kall som de var under kriget förstås. Men dom minns ju inte du.”
Man kunde ju ha trott att det var en man Gudrun talade till, kanske en vuxen son född nån gång på femtitalet. Men Börje var en katt. En tjock röd katt, som just nu låg i kökssoffan och blundade. Och han var dessutom uppkallad efter Gudruns gamle chef, den man hon arbetat för under mer än trettio år på en liten revisionsbyrå. En man som inte gjort mycket väsen av sig, utan gärna suttit och granskat de papper, som Gudrun redan gått igenom. Ingen av Börjarna var heller särskilt intresserad av kvinnor, det hade Gudrun tyckt var rätt vilsamt. Hon ville veta att han stannade där han var. Chefen alltså. Katten, tja, det var lätt ordnat med ett besök hos veterinären.
Det var julafton. I husen slog någon in de sista julklapparna, man lagade mat och barnen smög sig iväg för att klämma på paketen.
Kylan smög sig kring buskar och träd. Fåglarna satt tysta, för att spara på kroppsvärmen och t.o.m. solen verkade blek och frusen.
Peter skruvade på julgransbelysningen och såg hur det lilla vardagsrummet strålade. Barnen lekte med sina små julklappar, dem han lagt i strumpan sent kvällen före. När Peter hängt upp strumporna en på varje sänggavel hade han stått kvar en stund medan ljuset från hallampan slog sneda gula ränder över sängarna. Barnen hade sovit djupt och suckande. Och ett ögonblick hade han känt sig rik och mycket lycklig.
Gudrun tände ett levande ljus och slog sig ner i soffan med en kopp te och några kakor på ett fat. Hon hade dukat på brickan med kinesiskt lackarbete och hällde upp teet från en tekanna av blåblommigt porslin.
Hon lade en tunn papperservett i knät och vred upp volymen på radion och njöt av musiken. Katten kom smygande och lade sig bredvid henne. Hon bröt en bit mjuk pepparkaka och gav honom.
”God jul, Börje”, sa Gudrun.
Julafton masade sig framåt mot dagens höjdpunkter. Klockan tre bänkade sig större delen av svenska folket framför TV:n för att tillsammans med julvärden återse Kalle Anka och hans vänner. Peter satte sig med en barnunge på vardera sidan och en skål köpt hemkola på soffbordet. Han hade blandat sig en gin och tonic också. Den feta julmaten krävde nåt starkt tänkte han och det var inte mycket gin i glaset. Barnen hade fått varsitt glas läsk, de hade inte rört sillen eller laxen utan bara ätit köttbullar och prinskorv, precis som deras mor sagt att de skulle göra.
Peter lutade sig bakåt och njöt. Telefonjacket var urdraget, barnen skrattade åt Musse Pigg som åt majs direkt från kolven och Peter var mätt och belåten.
Han hade en sak kvar att göra och det var det viktigaste på hela dan. Han hoppades att dottern skulle vara med på noterna.
Till slut var Disney-timmen över. Bengt-Erik Feldriech sjöng och Emma och Peter sjöng med. Han kramade tösen, drog in hennes doft av nytvättat hår och höll den tunna kroppen intill sig.
”God jul, hjärtat”, mumlade han.
Så slog han sig på byxlåret och började titta överallt.
”Snus” sa han. ”Jag har inget snus. ”
Barnen hjälpte honom att leta, men nåt snus hittade de inte.
”Jag måste ha snus.” Peter lät lagom förtvivlad, men Emma log.
”Du får gå ut och köpa”, sa hon. ”Jag passar Anton.”
Ett ögonkast av samförstånd gick mellan far och dotter och Peter gick ut för att köpa snus på julaftons eftermiddag.
”God jul, Roger.”
Mia Torstensson öppnade dörren till polisens radiobil och klev in. I handen höll hon en påse och två koppar kaffe i styrolit med lock.
Roger öppnade påsen och sniffade njutningsfyllt.
”Mmm. Lussekatter, med saffran. Och hembakta det ser jag på formen. Det är för sånt här vi ska ha fler kvinnor i kåren.”
”Mansgris”, log Mia som visste att han inte menade det han sa.
Roger lirkade upp locket på muggen och smuttade på det heta kaffet, medan Mia backade ut polisbilen och körde ut.
”Vad är på gång?” frågade Roger och antecknade 18,07 på blocket.
”En kvinna”, Mia gav honom en blick ur ögonvrån”, som rapporterade att en man utklädd till tomte, brutit sig in i ett garage.”
Det här var inte första julen hon tillbringade i en radiobil. Men på nåt sätt kändes den ensammare och bittrare än de andra två. Då hade hon i alla fall haft nån som väntade på henne på natten när hon kom hem. Men Rickard hade flyttat strax för midsommar, den dagen han insett att han måste tillbringa ännu en ljuv midsommarnatten ensam medan hans sambo tog hand om berusade ungdomar på festplatsen.
Hon kände sig ensam, lång från mamma och syskonen. Och ändå, stolt över den hon var, över sitt yrke och med en orubblig tro på det hon gjorde, det en god polis ska stå för.
Hon körde till den uppgivna adressen. Det tog fyra minuter. Ett radhusområde i den lilla stans utkant, prydligt och rätt stillsamt. Vid garagelängans kortsida stod en dam i grå yllekappa och förståndiga stövlar och väntade på dem.
Roger bankade på garagedörren och ställde sig snabbt i skydd bakom bilen. Den gamla damen stod en bit därifrån, Mia kunde skymta nyfikna ansikten i vart och vartannat fönster på radhusen.
Så slogs garageporten upp och Mia såg honom. En mycket förvånad man halvklädd i trasig tomtedräkt och barfota. Händerna var såriga.
”God jul”, sa han. Och log mot dem.
Emma och Anton hade stått i fönstret och väntat på honom. Han hade lunkat gatan fram med pulkan bakom sig och en nyinköpt lykta i handen. Det hade varit kallt, fruktansvärt kallt med bara den röda rocken utanpå skjortan. På nåt sätt hade han missbedömt sin egen kroppshydda för rocken hade varit trång och byxorna snäva, när han drog dem på sig i garaget. Han hade huttrat och dragit av sig sina egna kläder och skruvat på sig tomtedräkten direkt på huden. Han hade smitit ut under garagedörren och slagit den i lås bakom sig och sedan smugit i mörkret mellan grannens bil och garagedörren ända längst bort på gatan borta vid den park barnen kallade skog, innan han med fingrarna stela av köld hade tänt det lilla värmeljuset i lyktan och börjat spela tomte.
Vid det laget hade Emma dragit fram en stol till köksfönstret och baxat upp sin lillebror.
”Nu kommer snart tomten”, lovade hon och spanade ut i mörkret.
När Peter kom fram till sitt hus var han stel av kyla och värmdes bara delvis av ungarnas glädje.
”Finns här några snälla barn”, frågade han med basröst.
Och barnen lovade ja, ja, visst var de snälla båda två men…
De stod i dörröppningen och överlade med varandra om de verkligen fick släppa in tomten när pappa inte var hemma. Så log Emma och öppnade dörren på bred gavel och sa: ”Välkommen tomten, en sån förfärlig kyla vi har.”
Och tomten frågade efter pappa, som var ute för att köpa snus och sen delade han ut julklapparna och lämnade barnen lyckliga med papper, leksaker och spel omkring sig.
Inte förrän han kom tillbaka och stod framför garagedörren, fortfarande nerhukad insåg han vad han gjort.
Han hade slagit igen porten och nyckeln låg i jackfickan. Och jackan låg där inne. Han hade två val. Antingen gå tillbaka till barnen och erkänna för Anton att tomten inte fanns utan att det var deras far som spelat rollen och nu dessutom låst sig ute. Han såg för sig hur Anton och Emma skulle berätta denna historia för sin mamma och styvfar. Hur folk skulle skratta åt honom.
Eller också kunde han försöka ta sig in i garaget.
Valet var snabbt gjort. På baksidan, den sida som vette mot hyreshusen hade garagen fönster inte mer än 45 cm höga. De låg under taket och tjänade som ljuskälla och ventilation. Men garagelängan var låg, och Peter var vältränad.
Han började småspringa längs raden med garage. Kölden och den trånga dräkten gjorde honom klumpig men värmen steg innan han hunnit runt hörnet och tillbaka till sitt eget garage. Om han nu bara visste vilket det var. Han räknade, ja där var det.
Och där låg tegelstenarna han hade fått över från grillbänken.
Peter lutade plastpulkan mot väggen och började rota i snön längs väggen.
Han travade teglet mot väggen och ställde pulkan överst. Hans stela, nu snödränkta fingrar fann en halv sten. Med ett djupt andetag klev han upp på pulkans kant. Hans ena hand grep om fönsterhaken, medan han sparkade av sig träskorna. Precis när han klivit ur garaget på väg mot huset hade han nämligen kastat en blick neråt och mindes hur han själv känt igen sin egen far bakom ett tomteskägg genom att spana in ett par välkända bruna snörskor och galoscher.
Hans träskor, var nya för barnen.
Med tårna krökta längs pulkans kant slöt Peter ögonen och smällde stenen mot fönsterglaset. Det splittrades och glassplitter stänkte över tomtedräkten. Peter slet av sig luvan och lindade den runt handen. Så trevade han längs karmen och fick tag på fönsterhakarna på insidan och öppnade. Ren och skär triumf fyllde hans bröst när fönstret svängde upp.
Han tog tag om fönsterkarmen och hävde sig upp. Adrenalin och kyla kämpade i hans kropp en stund innan adrenalin och ren vilja vann och Peter hävde sig över kanten, gungade på magen en stund och dunsade ner på arbetsbänken nedanför fönstret.
Öm och omtumlad började han skala av sig tomtedräkten.
Det var i det ögonblicken han såg det blåa blinkande ljuset på vägen utanför.
Barnen, tänkte han. Nu har dom tänt ljus för att få det lite mysigt tills jag kommer tillbaka med snuset. Han snubblade på en piassavakvast, trängde sig förbi sin bil, repade lacken och skrapade sin hand mot väggen. Han kunde höra hur byxorna på tomtedressen brast när han böjde sig ner, greppade handtaget och ryckte upp porten.
Och där stod han blinkande i blåljuset och såg oförstående på de båda poliser, som stod beredda på andra sidan den blåvita polisbilen.
De båda poliserna lyssnade överseende på hans röriga historia. Den ene, den manliga övervakade honom medan han klädde på sig och tog fram nyckeln ur jackfickan. Vid det laget frös Peter så att han inte längre var medveten om det. Det var –20 grader ute, och garageporten som nu stod helt uppfälld gav inget skydd.
Polisen såg hur trött och kall han var och följde med honom till dörren. På yttertrappan snubblade han och kvinnan sträckte ut handen och stöttade honom en kort sekund. Peter log och deras ögon möttes.
När han öppnade dörren flöt en varm pust emot honom. Det luktade jul därinne, hyacinter, kaffe och julskinka. Han hade glögg att värma och sen skulle han ta sig ett riktigt hett bad, bestämde han.
”Vill ni komma in? Och ta en kopp glögg?” frågade Peter tveksamt. ”Det sägs ju att man måste bjuda alla på nåt så här i jultid. Annars tar de med sig julglädjen.”
Poliserna skakade bara på huvudet. ”Nej, tyvärr” sa kvinnan. ”Vi är i tjänst.”
”En laxmacka? Med kaffe?” Peter hade aldrig anat att han hyste en ivrig matmamma inom sig. Men hon var bra smal, nästan mager. Söt förstås, jättefin och kvinnor ville ju vara smala, men ändå.
Men poliserna tackade nej, även denna gång med ett leende, och rådde Peter att försöka bli varm så snart som möjligt.
Precis när han stängt dörren, greps Peter av en tanke och öppnade den igen.
”Jo”, sa han generad. ”Den här damen. Som ringde. Hälsa och tacka. Jag förstår ju att det var bra och rätt.”
Mia Torstensson nickade och log. Så höjde hon handen och klev iväg.
Peter stod en stund i den halvöppna dörren och såg efter henne. En gång vände hon sig om och såg på honom.
Hon kom tillbaka på tredjedag jul.
Det var kväll.
Peter satt ensam vid köksbordet och åt julmatsrester. Han hade tänt ett ljus och försökte få det extra trevligt, men insåg till sin fasa att han redan saknade barnens klara röster och den eviga diskussionen om att sitta kvar tills man ätit upp och jo då, Anton måste ta grönsaker också.
Det var rapporten. Sa Mia.
Rapporten?
Ja. Ville han kontrollera att det var rätt och skriva under?
Han var mest förvånad över att hon som var polis ljög så dåligt och rörd över att hon ens försökte. Men nu var hon civilklädd och om möjligt ännu sötare, med det blonda håret instoppat under en mössa.
”Vill du ha en laxmacka nu då” frågade han i stället. ”Och, om du inte är i tjänst.” Han gjorde en gest mot sitt glas med vin.
Mia tackade ja.
De satt länge, de åt och drack. Hon åt ordentligt i alla fall, noterade Peter som kände många kvinnor vilka bara föste tre salladsblad runt tallriken.
De pratade och Peter tog fram kaffe och en bjudkartong choklad.
Mia stannade länge, några papper skrev han inte under den gången. Hon nämnde det inte ens.