Faktiskt tror jag att många människor tror på änglar. Det är inte så konstigt. Vår värld är ju fylld av ljud vi inte kan höra och färger vi inte kan se. Det verkar logiskt att det finns en existens som vi bara i sällsynta fall kan uppfatta.
Så här års när novembermörkret kryper över oss tänker jag ibland på mitt möte med en ängel. I synnerhet tänker jag på honom den kväll då vi tänder lyktor på våra kyrkogårdar, en sed som är vanligare nu än förr.
Då jag var sex år bodde jag två månader hos min mormor och morfar. Min mor födde ett barn, en liten pojke som inte blev mer än några timmar gammal. Efter det blev hon sjuk och måste ligga kvar på sjukhuset. Min pappa jobbade sex dagar i veckan och något dagis fanns inte att ta till. Det fick bli mormor. Min store bror gick i skolan och fick bli nyckelbarn, ett uttryck som jag tror är utdött nu förtiden.
Morfar var präst på landet. Han och mormor bodde i den stora prästgården, som låg granne med kyrkan. Kyrkan i sin tur låg granne med kyrkogården.
På andra sidan byn bodde min moster, som hade två flickor i min ålder. Mina kusiner och jag lekte tillsammans. De hade ett dockskåp som jag inte kunde se mig mätt på och en dockvrå i en garderob med snedtak. Där var så rart med soffa och spis. Vi lekte hela dagarna och då deras storasyster kom hem från skolan lekte hon skola med oss. Jag lärde mig läsa under den hösten.
När mina kusiner och jag lekt i timmar var det dags att gå hem. Det var inte tal om att någon skulle följa mig. I stället sa min moster att jag skulle gå raka vägen hem. Raka vägen, det var inte stora vägen utan snett över kyrkogården. Stora vägen var längre och bilarna var farligare än de som låg på kyrkogården ansåg min moster. Det klarade jag bra de första veckorna, sedan blev det mörkt om kvällarna och jag ville inte. Jag grät och klagade tills min morfar kom och hämtade mig med sin cykel.
Då han ställde in cykeln i skjulet frågade han mig.
”Vad är du rädd för, Britt-Marie?”
Hans röst var som alltid mjuk och ändå stark. Generad avslöjade jag att min bror skrämt mig. Han hade berättat spökhistorier. Vi delade sovrum och han låg i överslafen och berättade historier för mig då vi lagt oss om kvällarna. Jag låg underst i våningssängen med täcket över huvudet och försökte att inte lyssna. Det var fruktansvärt. Jag vågade inte skvallra för våra föräldrar och kunde inte be min bror sluta för det eggade honom bara ännu mer. Jag kunde inte ens tända för jag hade ingen sänglampa.
En av historierna handlade om döda som kom upp ur sina gravar och drog med sig den som vågade gå över kyrkogården då det var mörkt.
Jag snyftade och pekade och förklarade.
Morfar såg ut över kyrkogården med de stora gravstenarna och det vackra lilla mausoleet som en gång byggts över en älskad hustru till en patron på herrgården. Morfar skrattade inte. Han betraktade mig med milda ögon. Så lovade han att hjälpa mig.
Tillsammans gick vi genom hur jag skulle göra.
Jag skulle lägga handen på grindens handtag, be en bön och sedan ta tjugo steg in längst den första breda gången som gick mellan de låga gravstenarna. Sedan delade sig grusgången i två. Där skulle jag vända mig åt höger. Då såg jag ända bort till prästgården. Jag skulle hålla ögonen på det upplysta köksfönstret och gå rakt fram. Vid nästa sväng såg jag grinden på andra sidan och där stod morfar och väntade. Det fanns en lykta där så jag kunde på långt håll se hans gängliga gestalt. Så snart han såg min ljusa jacka skulle han vinka åt mig.
Då han var där behövde jag inte vara rädd för spöken.
Det var en enkel lösning, som dessutom stärkte mig som person. Jag hoppas och antar att han hjälpte sina församlingsmedlemmar med liknande handfasta råd då de greps av ångest inför livets prövningar.
När vintern kom var min mor så frisk att jag kunde åka hem igen. Omigen fick jag dela rum med min bror. Vår lägenhet var inte större än så. Men morfar hade gett mig en present. En underbar gåva. Han hade gett mig en sänglampa och några sagoböcker. Nu kunde jag ligga och läsa en stund var kväll. Om min bror ville berätta spökhistorier tände jag lampan och det hemska han talade om försvann likt dimslöjor över en kyrkogård då morgonen gryr.
Då jag var tjugosju år dog min morfar. Han dog som han levat, utan stora åthävor, lugnt och stilla i sin egen säng med mormors hand i sin och säker på att han nu skulle möta sin Frälsare. Jag var inte där.
Min mamma och jag reste till mormor så snart vi hörde om morfars död. Vi stannade i några veckor och hjälpte henne med begravningen och med flytten, eftersom hon skulle lämna den gamla prästgården.
Sista natten mormor skulle sova i gamla huset hade jag varit på besök hos min moster. Jag gick den gamla vägen. Jag kom så långt som till grinden vid kyrkogården. Det var november. Överallt på gravarna lyste små gravljus. Jag mindes att detta var Alla Helgons Natt, den natten då vi ska tänka på våra döda, då vägen mellan denna världen och det som kommer efter döden är öppen.
Och fast jag i vanliga fall är en mycket lugn och sansad människa som inte känner varsel eller tror på övernaturliga ting, greps jag av verklig skräck. Jag mindes min brors historia och fast jag kunde fösa den åt sidan kände jag att just den här natten med min morfars nygrävda grav strax innanför muren så fanns det något där. Någon som kunde vara farligt.
Jag lade handen på grindens handtag och tryckte till. Det gnisslade om den gamla järngrinden och ljudet var precis så spökligt som det kan vara i en gammaldags film.
Jag tänkte på morfar. Jag mindes hur jag som barn sagt:
”Gudsomhaverbarnenkärsetillmigsomlitenär”, i en enda utandning innan jag klev in på kyrkogården.
Det hade varit tjugo steg för sexåringen. Den här gången var det tolv. Jag sprang inte, gick bara och såg rakt fram. Där gången delade sig såg jag åt höger och skymtade mormors upplysta köksfönster mellan kala trädgrenar.
Jag längtade efter min morfar. Jag längtade efter hans självklara tro, efter hans röst, efter att kunna lägga min hand i hans. Jag ville så gärna att han skulle stå där vid andra grinden. Han skulle vinka åt mig och då jag kom fram mot honom skulle han lägga handen på handtaget och öppna grinden.
”Se här kommer min lilla stumpa”, skulle han säga och jag skulle skratta och säga:
”Men jag är ingen strumpa, jag är en flicka.”
Där på kyrkogården blev jag plötslig, smärtsamt medveten om att jag aldrig skulle tala med honom igen. Jag skulle aldrig skratta tillsammans med honom, aldrig tala om viktiga saker. Han skulle aldrig få veta, det jag själv just insett, nämligen att jag var gravid med mitt första barn.
Dödens slutgiltighet drabbade mig och medan tårarna rann nerför mina kinder bad jag den bön alla ber i den situationen.
”Ge mig en gång till. Bara ett enda ord. En chans till.”
Jag sa det som föll mig in.
”Morfar, tänk om du stod där en gång till och vinkade åt mig.”
Jag visste att det var omöjligt. Jag visste att han var död. Ändå lyfte jag blicken och såg mot grinden på andra sidan kyrkogården. Och där stod han. Lika lång och gänglig som en pojke. Han var bara en mörkklädd gestalt under lyktan, men då jag rörde mig, lyfte han handen och vinkade.
Jag började gå snabbare. Jag hade högklackade stövlar på mig, gruset krasade under mina fötter. Jag hade blicken fästad på gestalten vid grinden, ändå kan jag inte säga när han försvann. Men då jag kom fram och lade handen på grinden var han borta. Där fanns inte en skymt av en enda människa. Jag såg mig noga om, tänkte att det kunde ha varit någon som precis som jag haft ett ärende till kyrkogården. Men allt var tyst. Jag hörde inga steg, ingen bil.
Där var bara jag.
Långsamt gick jag mot mormors upplysta köksingång.
Jag berättade inte för någon om vad jag sett. Jag gick inte heller tillbaka i dagsljus för att se om där fanns en buske, ett träd eller en gravsten som kunde se ut som en lång gänglig man på avstånd.
Jag valde att göra som min morfar. Jag valde att tro på att trösten kommer då man behöver den. Jag valde att tro på änglar.