Den där måndagen då Mats kom hem och berättade att Daphne var död var Pia totalt oförberedd. Hon stod i köket och såg honom komma, litet tidigare än vanligt och hon reflekterade inte över det förrän han stod på tröskeln och började tala med henne.
Hon trodde honom inte först.
”Nej, nej”, protesterade hon och Mats upprepade:” Jo, jo”, som om de spelade med i en fars.
Och så småningom trodde hon honom.
Men hon kunde inte förstå att Daphne verkligen var död. De hade ju tillbringat just den söndagen tillsammans. Pia hade stått nere vid vändplanen och vinkat och betraktat baklyktorna på bilen genom snöfallet. Och sen hade Daphne dött på vägen hem.
Mats drog fram en stol åt Pia att sitta på. Han hämtade vatten och kokade en kopp te. Barnen stod i köksdörren och frågade efter mat, han bad dem gå och leka en stund.
”Hur gick det till?” frågade Pia svagt.
”Vi vet inte. Hon lämnade dig här och så körde hon hem. Vägen är ju smal och dålig och det var inte plogat. Hon körde fort, du vet att hon alltid körde fort och så fick hon sladd borta i Trollbacken och kanade in i berget.”
Pia rös. Hon lutade sig mot Mats, och kände hans stickade tröja kittla henne på kinden. Ett ögonblick blundade hon och försökte hämta tröst ur hans doft och värmen från hans armar och huden på hans hals.
Daphne var Pias allra bästa vän. De hade arbetat tillsammans i skolan i tre år innan Daphne tog chansen, sitt livs chans som hon kallade det och öppnade en litet galleri nere i stan. Hon gjorde lysande affärer under sommarmånaderna när Västkusten invaderades av turister, men resten av året var lugnt. Då målade hon själv och ledde kvällskurser i akvarellmålning.
Pia jobbade kvar som förskollärare i en 0-1. Hon hade fått barn redan efter två år och hennes arbetsliv hade interpunkterats av mammaledighet och perioder med halvtidsarbete.
”Jag har galleriet i stället”, hade Daphne sagt första gången Pia frågat om hon inte önskat sig barn. Det var inte hela sanningen, Daphne vågade inte, hon ville inte utsätta ett barn för det liv hon själv levde. Hon hade faktiskt väntat barn en gång, men sedan gjort sig av med det. Det var en hemlighet hon bara delat med Pia. De hade gråtit tillsammans över det bittra beslutet.
”Robert dödade henne.”
Pia talade högre nu och hade ett stråk av hysteri i rösten. ”Han mördade henne. Du vet att han sa att han skulle…”
”Shh. Det var en olycka, hon körde av vägen. ”
”Han körde efter henne och trängde henne av vägen. Han försökte det en gång förra året, men då var det sommar. Kommer du ihåg? Hon hade bucklor längs hela sidan på bilen. Han gjorde så för att skrämma henne. Och nu…”
Mats tvekade innan han sa: ”Det där är en allvarlig anklagelse. Och säkert inte sann.”
”Det var en stor svart bil som följde efter oss hem, hit. Jag såg den vänta på henne borta vid stora vägen.”
Pia gjorde en gest med handen. Deras lilla radhus låg i slutet av raden alldeles bredvid vändplanen och man kunde från deras grind bara precis skymta trafiken borta vid den större vägen där bussarna gick. Det var en barnvänlig gata med många gupp och man körde långsamt där.
Robert och Daphne bodde på en gård mitt i skogen, som Daphne uttryckte det och vägen dit var smal och slingrande och enskild. Det var inte vem som helst som hittade dit.
Pia fortsatte:
”Han körde på henne. Han följde efter och prejade henne. Har ni tittat på hans bil? Eller den där svarta? Jag vet inte vems den var…”
”Älskling.”
Mats sade inte mer, såg bara på henne och Pia påmindes plötsligt att han faktiskt var polis och kände till sånt här. Hon viskade:
”Daphne tänkte lämna honom.”
”Det hade hon sagt förr.”
Det var sant. Pia visste att Daphne hade flyttat från sin man Robert två gånger tidigare, och hon hade flyttat tillbaka. Första gången hade Daphne flyttat tillbaka för att hon trodde att Robert skulle ändra sig. Hon hade trott på mannens löften att sluta slå henne. Han älskade henne ju, hon gjorde honom förtvivlad när hon flirtade med andra, sa han. Daphne flirtade inte, det vågade hon inte.
Andra gången som Daphne gav upp och flyttade tillbaka till Robert var det för att hon var rädd. Robert lovade leta rätt på henne var hon än befanns sig i hela världen och när han hittade henne skulle han döda henne, det svor han på. Daphne trodde honom.
Ingen kvinna skulle lämna Robert och den glada Daphne som kunde skoja och slänga käft vågade numera aldrig säga emot sin man eller på något sätt trotsa honom.
Det var kanske förvånansvärt att hon fick sköta sitt jobb, men som sagt var galleriet var framgångsrikt och Robert hade en egen import, exportfirma som inte gick lika bra. De behövde pengarna för att leva det liv Robert tyckte han förtjänade.
Pia upprepade: ”Hon tänkte lämna honom. Och hon menade allvar. Hon hade träffat en annan.”
Mats suckade och började göra mat åt barnen. Han erbjöd Pia en portion köttbullar men hon skakade bara på huvudet och drack sitt te.
I tankarna gick hon omigen igenom söndagen fram till den stund då hon vinkat åt Daphne och sett baklyktorna försvinna.
De hade varit i Fjällbacka på julmarknad. De hade gått runt och köpt julpynt och karameller och Pia hade plockat upp några små julklappar. Daphne hade varit mer rastlös än vanligt, bara plockat bland små träskålar och föremål av sten utan att göra upp om sommarleveranser eller nåt. Hon hade verkat nervös och till och med sett sig över axeln och vänt sig om och spanat ut över torget som var packat av folk.
”Jag tror jag ser Robert över allt”, suckade hon till slut. De stod inne i en affär som sålde vykort och pennor blandat med dörrkransar och arrangemang med stearinljus och torkade blommor. Nu vred hon på en keramikskål som innehöll tre röda ljus, några kottar och kanelstänger omknutna med snöre. Pia kunde känna hur doften av tjärat snöre blandades med kanel.
”Jag ska lämna honom, och han anar nåt”, viskade Daphne och ställde tillbaka skålen med en smäll. Pia kippade efter andan.
”Hur”, viskade hon. ”Och varför just nu.”
”Jag har träffat en annan.”
Daphne hade flyttat sig till stället med vykort och räckte Pia ett med en ängel på. Pia betraktade ängeln med svarta lockar i en sky runt ansiktet. Hon hade en blå klänning och höll en rödgrön krans i händerna. Det var en modern julängel och Pia tyckte att hon liknade Daphne litet. Det var samma hår och samma röda mun. Så lyssnade hon igen.
”Jag är kär på allvar. Jag… Vi älskar varandra.”
”I vem?”
”Magnus. Roberts kompanjon. Vi ska sticka tillsammans. Robert kommer att ge sig. Han kan inte förfölja mig över hela Sverige.”
”Du är galen. Ni är galna båda två. Ni måste resa till världens ände i så fall.”
”Nejdå. Robert är inte så farlig som du tror.”
Pia mindes tre brutna, revben ett blått öga och en bruten arm. Och det var bara en av gångerna som Robert tyckte att Daphne tittat för mycket på en man.
Hon vädjade till väninnan som nu hittat ett annat vykort.
”Snälla du. Tänk dig för.”
”Oroa dig inte. Det går bra, men jag är rädd att han misstänker nåt.”
Hon höll fram kortet för Pia. ”Titta, det här får mig att tänka på dig. Såna där mjuka ljusa lockar har du också. Den liknar dig. Du är en ängel, min skyddsängel.” Och Daphne stoppade utan vidare kortet i fickan och öppnade dörren.
”Ska du inte betala det?” väste Pia, men Daphne bara skrattade och gick. Snabbt följde Pia efter med en blick åt kassan. Ingen hade märkt nåt.
Utanför var torget fortfarande fullt av folk, men det hade börjat snöa och blåste kallt. Pia huttrade och drog på sig vantarna och tog ett tag i mösskanten.
Daphne stoppade sin arm under Pias: ”Kom nu tar vi oss en kopp kaffe innan vi åker hem.”
”Det börjar bli mörkt, kan vi inte åka mesamma. Du får kaffe och lussekatter hemma hos mig.”
Pias hjärta bultade hårt och hon såg sig vilt omkring fast hon förstod att ingen kunde hota Daphne där mitt på torget.
Men Pia hade gett med sig. Daphne var så kaffesugen att hon var en trafikfara påstod hon och Pia trodde henne om precis vad som helst sen hon sett den lilla stölden tidigare och hört vad hon sagt. Hon orkade inte bråka om kaffe.
I bilen hem hade hon vädjat till Daphne igen.
”Gå till polisen”, sa hon. ”Du kan få skyddad identitet, eller nåt. Säg inget till Robert och du, dra inte med dig Magnus i det här, jag tror inte han orkar.”
Men Daphne hade skrattat och sagt att hon och Magnus redan bestämt sig. Och sen hade hon vägrat diskutera saken med Pia.
”Jag har bestämt hur jag ska göra och jag vill inte prata om det.”
Inte ett ord till hade hon sagt, bara kört på genom snöfallet.
Begravningen var veckan före jul. Pia satt längst bak och betraktade Robert som snyftade och hulkade över kistan och skrek att han älskat Daphne mer än sig själv och nu var hon borta. Hans bröder stod på rad och sade lämpliga ord och Pia fnös inom sig.
När hon gick fram för att ta farväl kände hon det som om golvet gungade under henne. Hon kände Roberts iskalla blick på sig och insåg att han faktiskt hatade henne, för att hon hade varit Daphnes vän och livlina.
Hon lade en blomma på kistlocket och försökte tala, men orden svek henne och hon kunde varken tala eller gråta. Hennes hals var stängd, inte ett ljud kom över hennes läppar.
De hade haft så roligt tillsammans Pia och Daphne, de var lika gamla och hade delat så mycket glädje och så mycket sorg. Och nu var Daphne borta, hennes liv var slut. Nu skulle Daphne aldrig bli mer än trettioåtta. Pia ensam skulle åldras och få rynkor och uppleva nya saker.
När jullovet gått och hon började undervisa igen rann livet snart i gamla fåror. Det var frukost med familjen, lämna barnen på dagis och så till jobbet med andras barn, hem igen, mat och prat, bada barnen och TV med Mats på kvällen.
Våren kom med snödroppar och krokus. Hon ställde några krukor på Daphnes grav, och satt där och pratade ibland, men det verkade som om hon var ensam om att besöka den. Hon såg aldrig några andra blommor.
Kortet kom på hennes födelsedag den tionde maj.
Hon kom hem från jobbet strax efter tre på eftermiddagen. Det var en fin dag med fågelsång i alla buskar och träd. Pia bromsade in bilen på den minimala platsen utanför det lilla radhuset och gick ut en stund och bara njöt av solen.
”Mamma, öppna”, hördes det uppfodrande från barnen i bilen. Där satt pojken som var sex och hans lillasyster ordentligt fastspända och kunde inte komma ut.
Hon öppnade den barnsäkra bakdörren åt pojken och knäppte loss dottern och lyfte ner henne. Ett ögonblick stod hon där med sin fyraåring i famnen och njöt av tyngden medan sommarbrisen svepte det lena håret mot hennes kind. Så vred flickan sig lös och kilade iväg över den frimärksstora gräsmattan. Hon ville cykla på sin nya cykel med stödhjul, runt, runt på vändplanen där Daphne svängt en gång i vintras.
Pia plockade upp matkassar och ryggsäcken och slängde in det i hallen innan hon gick en runda till efter posten. Det var väl mest räkningar, men kanske ett gratulationskort i dag, när hon blev nästan fyrtio.
Och där var kortet. Ett vykort, utan text, men med hennes namn och adress prydligt textat på.
Avstämplat i London.
Vem hade skickat henne ett vykort från London? Och utan att skriva ett enda ord på det? Där stod bara hennes namn och så adressen.
Pia bara stirrade. Så vände hon på kortet, beredd att hitta en vy över Tower Bridge, eller vakter med mössor av björnskinn eller kanske kronjuvelerna. Men på vykortets framsida såg hon en ängel.
En modern ängel med runda rosiga kinder och en blomsterkrans på de ljusa lockarna. Rosa klänning och rosaskimrande vingar. Ängeln log med stängd mun, amorbågen var tydlig och man kunde se att den hade gropar i kinderna.
”Den liknar dig. Du är en ängel, min skyddsängel.” Hade Daphne verkligen sagt så. Jo. Pia stirrade på kortet och mindes hur Daphne hade hållit det i handen. Så hade hon stoppat det i sin kappficka.
Det här var det kort som Daphne hade stulit i en affär i Färgelanda den första advent, medan snön föll i milda flingor utanför.
Pia stod inne i sin lilla hall med vykortet i handen. Barnen lekte utanför, hon kunde höra deras glada röster genom den öppna dörren. Hon kände sig som om hon vaknat ur en djup sömn och precis förstått att det som nyss verkat som verkligheten bara var en dröm.
Omigen såg hon på vykortet, vände på det strök med fingret över texten.
Daphne levde. Hon var i London, kanske. Troligen inte nu längre. Man kan be nån annan posta ett kort. Men säkert var att hon levde. Pia blev glad, hon ville berätta det för Mats, för sin mor, för alla som träffat Daphne och sörjt hennes död. Så började hon ana sanningen.
Det var en bluff. Alltihop var en bluff.
Daphne hade fått sin skyddade identitet.
Man, Pia visste inte vem ”man” var, men det var nån eller några med resurser, man, hade gått så långt att man hade arrangerat en bilolycka där Daphne hade ”dött”. Allt för att skydda henne från Robert. Hade hon kört in i bergväggen över huvud taget? Hade hon gjort det med flit. Pia kunde se för sig hur Daphne beslutsamt svängde om ratten och körde rakt mot berget. Hon kunde för sitt inre öra höra hur metallen skrapades och knäcktes med ett gnisslande ljud som skar genom snöfallets tystnad. Hade Daphne skadats? Kanske?
Pia kände omigen hur golvet gungade under henne och hon tog stöd mot en köksstol.
Sen blev hon arg. Varför hade de lurat henne så? Och vilka var de? Om hon haft Daphne där i köket hemma hos sig själv hade hon skakat väninnan och skrikit: ”Varför? Varför gjorde du så här, varför sa du inget. Litade du inte på mig?”
Sen förstod hon.
Visst hade Daphne litat på henne.
Med ett litet vykort hade hon velat trösta Pia och visa att hon litade på väninnan. Att hon litade på Pias tystnad. Och Pia insåg att hon aldrig skulle kunna berätta för nån om den här hälsningen. Hon fick inte säga nåt ens till Mats, de som annars talade om allt för varandra. Hade han vetat? Hade han vetat om detta med Daphne och tigit ”i tjänsten”?
Skulle den här frågan resa en mur av misstroende mellan dem?
Pia tänkte ett ögonblick och kände sen att det spelade ingen roll. Om Mats vetat och tigit var det för att skydda henne och barnen. Muren han byggt med sin tystnad och som hon gjorde ännu högre var en mur som skyddade dem. Hon skulle aldrig fråga honom och hon måste vara säker på att han aldrig ens anade att hon visste.
Pia såg på kortet. Hon strök med pekfingret över ängelns rosiga kinder. Så reste hon sig och letade rätt på tändstickorna. Kortet gjorde motstånd först men brann sen med klar låga. Hon smulade sönder askan och spolade i vasken. Daphnes sista hälsning upplöstes i askflagor och försvann.
”En kopp kaffe”, sa Pia för sig själv ”En kopp kaffe ska jag ha.”
Och sen slog hon händerna för ansiktet och grät.